Det vi ofta kallar stress, överväldigande känslor eller prestationsjakt handlar i grunden om varifrån vi upplever oss själva.

När vi är förankrade i vårt konstanta jag – det som vilar i tyst närvaro – upplever vi en grundad stillhet. Vi är här, nu. Inte i kamp, inte i försvar, inte i behov av att vara någon annan än den vi är. Kroppen är avslappnad, andetaget djupt. Vi lever i kontakt med det parasympatiska nervsystemets läkande rytm. Här finns ingen större brådska.

Men många av oss lever större delen av livet från det jag som jag kallar det fragmenterade jaget – en identitet byggd på tankar, roller, krav och behov av att vara “rätt” i andras ögon. Det fragmenterade jaget tar över när vi tappar kontakten med vårt inre ankare. Det uppstår i sökläge – när vi försöker hitta trygghet genom att prestera, förstå eller kontrollera. Nervsystemet skiftar då till en ständig beredskap – och kroppen reagerar med stress, oro, spänningar eller utmattning.

Det fragmenterade jaget är inte “fel”. Det bär sårbarhet, längtan, och en djup önskan om att bli sedd.När vi är i kontakt med det konstanta jaget, får det fragmenterade jaget plats – inte som ett hot, utan som ett barn i famnen. Vi kan se det, lyssna till det, hålla det. Och först då uppstår en verklig inre balans – inte genom att förneka något, utan genom att låta alla delar få finnas i kontakt.

Men när vi är fast i det fragmenterade, sker något märkligt:Det stabila jaget upplevs som ett hot.Inte för att det egentligen är farligt – utan för att det inte kan kontrolleras.Varandet, närvaron och kontakten som uppstår i det konstanta jaget lyder inga regler.Det är fritt, öppet, och bjuder in till relation, inte till prestation.Och just därför kan det kännas otryggt för ett fragmenterat jag som lärt sig att överleva genom kontroll.

Det är också här vi kan börja förstå vår samtid:Ett samhälle som byggt sin självbild på prestation och definition måste avvisa det som inte går att mäta, forma eller styra – såsom närvaro, vila, förundran, möte.Det stabila jaget – som inte kräver något, men ser allt – blir därför en tyst provokation .Men också vår djupaste möjlighet till läkande.

När vi börjar återknyta till det konstanta jaget, händer något stillsamt men kraftfullt:Vi ser sårbarheten i det fragmenterade – och vi slutar döma den.Vi ser att det är i just den sårbarheten som vår förmåga till kontakt och medkänsla bor.Vi blir hela, inte för att vi tar bort något, utan för att vi låter det hållas i närvaro.

Och där, i det utrymmet,blir det fragmenterade jaget inte längre en fiende,utan en vägvisare tillbaka till hjärtat.

Det är viktigt att förstå att utan det fragmenterade – eller det stabila – kan vi inte växa.Det är genom våra sårbarheter, genom det som skaver och känns, som vi utvecklas.När livet ställs på sin spets, när något smärtsamt sker, då aktiveras just det fragmenterade.Men om vi då kan stå i det, förankrade i det stabila,så ser vi inte längre livet som en fiende – utan som en formare.Vi blir inte krossade, vi blir fördjupade.Vi blir inte definierade av smärtan, men vi växer genom den.Vi förstår att vi behöver båda: det sårbara och det hållande.Det som darrar – och det som stilla ser.

Efter en helg i närvaro med andra kvinnor har något blivit ännu tydligare för mig. Det feminina i oss längtar efter att få komma till tals. Men ofta uttrycker det sig på sätt som inte är dess eget språk.

Många kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att förändra sitt yttre. Vi rakar, plockar, sminkar, formar, stramar åt, förstorar, minskar, täcker över. Allt för att bli åtråvärda. Allt för att bli valda. Även vårt hem blir ett uttryck för detta. Jakten på det perfekta hemmet.

Men frågan är – av vem? Och varför?

Vi försöker passa in i ett samhälle som belönar yta, prestation och konkurrens. Ett samhälle där den som syns mest, gör mest och orkar mest vinner. Men vad händer med oss när vi försöker bli valda – genom att lämna oss själva?

Vi har börjat tro att kvinnlighet är något vi måste uppnå. Något vi måste sminka fram, forma fram, kämpa oss till. Men det verkligt kvinnliga – det feminina – är inte prestationsinriktat. Det är relationsinriktat.

Det feminina i oss, oavsett kön, är inlyssnande. Inkännande. Närvarande. Det söker inte uppmärksamhet – det söker kontakt. Det konkurrerar inte – det möter. Det drar inte gränser för att exkludera – det håller utrymme för att inkludera.

Det feminina är inte bättre än det maskulina. Det är inte lösningen på allt. Men det är en del av helheten – en nödvändig motrörelse till en värld som länge lutat för mycket åt det prestationsdrivna.

Det här handlar inte om att ta bort det maskulina, utan om att återskapa balansen mellan de krafter som lever i oss alla. När de samverkar – snarare än konkurrerar – uppstår en riktning som inte drivs av rädsla, utan av kontakt.

Att göra sig sexig, att vilja vinna andras blick, att jämföra sig med andra kvinnor – det är inte i sig kvinnligt. Det är uttryck för ett nervsystem i jaktläge.

När vårt nervsystem aktiverar det sympatiska läget – kamp, flykt och prestation – lämnar vi känslan. Vi lämnar relationen. Vi går från närvaro till strategi.

Det vi idag ofta kallar “kvinnligt beteende” – smink, klädjakt, social jämförelse – är egentligen uttryck för ett inre tryck: ett försök att överleva i en värld där prestation premieras över känsla.

Det här är inte östrogenets arbete.Det är testosteronets språk.

Testosteron är ofta kopplat till tävlan, fokus och mobilisering – alltså klassiskt sympatiska mönster. Östrogen har i många sammanhang kopplats till kontakt, empati, samreglering och rytm – till det ventrala nervsystemet, där vi känner oss själva genom relation, inte genom prestation.

Självklart bär vi alla båda hormonerna. Och självklart samverkar de. Det handlar inte om antingen eller – utan om att se hur dessa inre rörelser samspelar och påverkar hur vi relaterar, leder och lever.

Titta på djurriket:I många arter är det hanen som dansar, sjunger och visar upp sig. Honan väljer – inte genom att jaga, utan genom närvaro. Inte genom att jämföra – utan genom att känna. Hon är inte passiv – men hon jagar inte bekräftelse.

I vissa arter, som lejon, jagar honor – men även där sker valet, inte genom att göra sig till, utan genom samspel. Det handlar inte om att vinna. Det handlar om att relatera.

I vårt samhälle har det feminina tryckts undan – i både kvinnor och män. Den del i oss som är närvarande, rytmisk och inkännande får inte plats i en värld som prioriterar effektivitet, tempo och optimering.

Och det kostar oss dyrt.

När det feminina tystnar förlorar vi kontakten med det som bär oss: Tryggheten. Vår rytm. Vår vila. Vår riktning.Det är där intuitionen bor. Det är där vi blir hela.

Ett samhälle utan plats för det feminina - det trygga- blir hårt, tomt och obalanserat.Män tappar känslan.Kvinnor tappar fotfästet.Relationer blir funktioner – inte möten.

Och det här – det är min röst.Inte för att jag vet mer än någon annan.Utan för att jag har lyssnat. På kroppar. På nervsystem. På det som viskar under ytan.

Jag har sett vad som händer när det feminina får utrymme:Farten går ner.Nervsystemet regleras.Människor kommer hem till sig själva.

Det jag beskriver här – kopplingen mellan könshormoner, nervsystem och det vi kallar ”kvinnlighet” – är inget jag har läst mig till. Det har vuxit fram i arbetet med människor. I det jag ser. I det jag känner.

Det kommer ur insikter och iakttagelse. Insikter som aldrig synts utan en dans mellan det kvinnliga och manliga.

Min röst kommer ifrån ett inkännande, från det som lyssnar och levt.

Den finns där i oss alla.

Jag delar detta för att något viktigt behöver bli synligt:Att det feminina – i både kvinnor och män – inte är prestationsdrivet.Och att vi far illa när vi tvingar in det i mönster där prestation värderas högre än närvaro.

Det skapar skevhet.Ojämn belastning.Obalans.

Jorden är inte platt.Och kvinnlighet är inte jakt.

Det är dags att minnas det kroppen vet:Det verkligt kvinnliga jagar, jämför eller konkurrerar inte.

Det relaterar.Det speglar.Det bär.Det håller.

Dela gärna om du också vill att vi börjar se det som är sant –bortom det som lärt oss att tvivla.Inte för att bevisa något –utan för att minnas det vi redan vet.

En gasell lever med vetskapen om att den när som helst kan bli någons middag. Den utsätts för livshotande stress – springer för sitt liv – men drabbas inte av trauma. Den går inte omkring med ångest, övervakande tankar eller känslan av att vara kränkt eller trasig.

Vad är skillnaden mellan oss och djuren?

När ett djur har varit med om något svårt – till exempel att ha undkommit ett rovdjur – så går de undan, känner känslan av rädsla och så skakar det av sig upplevelsen. Bokstavligen. Kroppen skakar. Rädslan får kännas, röra sig genom kroppen, och lämna systemet. Djupt naturligt. Djupt intelligent.

Vi människor gör oftast motsatsen.

När vi upplever stress – även sådan som är låg men återkommande – börjar vi skapa berättelser om det som hänt. Vi identifierar oss med det:

"Jag blev utsatt.""Jag är ett offer.""Jag är sådan här nu för att det hände."

Vi stannar inte bara kvar i upplevelsen – vi fastnar i en smal del av den.En tanke, en tolkning, en känsloskärva – som vi sedan gör till identitet.Istället för att upplevelsen får röra sig genom kroppen och bli hel,kapslar vi in den i en berättelse om "vem jag blev" eller "vad som hände mig".

Och samtidigt som vi fastnar i berättelsen – trycker vi undan känslan.Rädslan, sorgen, vreden… det som hade kunnat få skaka färdigt, få flöda och släppa – blir kvar, tyst och bunden i kroppen.

Detta skapar en paradox:Vi undviker känslan för att skydda oss – men blir sjuka av att inte känna den.

Vår kropp blir överbelastad med spänningar från rädsla. Vårt nervsystem vilar inte och vi går på spänn.

Vad gör vi?Försöker dämpa det vår kropp ber oss att göra - känna och därmed lösgöra och släppa rädslan.

Med vad? Med överkonsumtionen av mat och saker, träning, substanser, sex, mediciner mm och mm och sådant som kan vara läkande används på sätt som är dämpande istället för öppnade.

Så vad behöver vi?Vi behöver inte leva ett liv fritt från stress.Vi behöver lära oss vad trygghet är, vart det finns och hur man återknyter till det - trygghet.Inte genom kontroll. Inte genom att tänka rätt. Utan genom att:

– känna det som faktiskt känns,– släppa berättelserna om “vem man blev”,– och låta nervsystemet återfå sitt naturliga flöde.

Vägen ut ur kronisk stress börjar med något så enkelt – och så svårt – som att våga känna.