En bryggande modell

Medveten ANS navigering – vägen till Balans och Tillit

(en modell för adaptiv integration av varande och görande)

OBS! Modellen finns också förklarad i texten med mer djup och information, vilket ger läsaren möjlighet att integrera den i ett större sammanhang. För den som föredrar en snabb överblick finns knappen ovan som leder till en förenklad version av modellen.

Läs om Maria

Modellens mamma

Inledning

Dagens samhälle präglas i hög grad av prestation, effektivitet och mätbarhet. Skolsystemet, arbetslivet och sociala normer driver oss mot ständig aktivitet och produktivitet – men till vilket pris? En av de mest påtagliga konsekvenserna av detta prestationsfokus är en kronisk överaktivering av det sympatiska nervsystemet (SNS), vilket resulterar i ökade nivåer av stress, ångest och en gradvis förlust av kontakten med oss själva.

Statistiken kring psykisk ohälsa och stressrelaterade sjukdomar är alarmerande och visar på en oroväckande utveckling. Medicinering mot psykisk ohälsa har nått rekordnivåer – år 2024 hämtade 11 % av Sveriges befolkning ut antidepressiva läkemedel. Trots detta mår vi sämre än någonsin tidigare. Denna utveckling antyder att vi saknar en djupare förståelse för de grundläggande orsakerna bakom det ökade psykiska lidandet. Det är tydligt att de åtgärder som i dag betraktas som vedertagna tycks vara otillräckliga för att vända trenden och skapa långsiktigt välmående.

Kärnan av "problemet"

Medvetandets natur: Rymden där allt sker

Vi människor bär på en bild av vilka vi är – en självbild som vi ofta misstar för vårt verkliga jag. Men det vi inte ser, och sällan reflekterar över, är det som gör det möjligt att ens betrakta denna bild: avståndet, rymden mellan det som ses och den som ser – eller, om vi sätter ord på det, medvetandet. För att något ska kunna ta form krävs både en rörlig, föränderlig struktur och ett utrymme där detta kan ske. Hur skulle något kunna växa utan plats att expandera? Och hur kan vi förbise att själva utrymmet vi växer i är minst lika avgörande som strukturen vi växer genom?

Men det är just detta vi gör. I vårt fokus på prestation, framgång och att bli något glömmer vi bort det som gör att något överhuvudtaget kan bli till. Vi har förlorat kontakten med utrymmet – med det avstånd som låter oss uppleva oss själva i relation till världen. Vi ser inte att medvetandet, detta avstånd och denna rymd, är själva grunden för vår upplevelse. Det är medvetandet som gör att vi kan se, men medvetandet är inte en sak i sig. Det är utrymmet där allt sker, rymden som omsluter allt som rör sig. Det är tomt, inte för att det saknar innehåll, utan för att det rymmer allt – och det är medvetet.

Problemet med dagens syn på medvetandet

Forskning inom neurovetenskap och medvetandestudier visar att självmedvetenhet och reflekterande tänkande är kopplade till hjärnans default mode network (DMN), ett nätverk som aktiveras vid introspektion, stillhet och självbetraktelse. Detta nätverk är centralt för vår upplevelse av oss själva som subjekt i världen. Filosofer som David Chalmers och teorier om "kvalia" – hur det faktiskt känns att uppleva något – har lyft fram att medvetandet inte kan reduceras till enbart hjärnans biologiska processer utan måste förstås som en subjektiv dimension.

Trots detta betraktas medvetandet ofta ur ett strikt neurobiologiskt perspektiv, där fokus ligger på hjärnans aktivitet och dess koppling till vårt medvetna jag. Det ses som ett resultat av neurala processer – något som uppstår när hjärnans nätverk bearbetar information. Denna materialistiska syn reducerar medvetandet till biologiska mekanismer och ignorerar själva upplevelsen av att vara medveten – "kvalia," det subjektiva och omätbara fenomenet.

Konsekvenserna av reduktionism

Den reduktionistiska synen på medvetandet har djupgående konsekvenser för hur vi ser på välmående och psykisk hälsa idag. Eftersom den dominerande vetenskapliga modellen betraktar medvetandet som en produkt av hjärnans biologi, leder detta till en stark betoning på medicinska lösningar, såsom antidepressiva läkemedel, snarare än holistiska metoder.

Vi separerar tanke och känsla, kropp och själ, och glömmer bort själva upplevelsen av att vara levande här och nu. På så vis förlorar vi kontakten med det "utrymme" eller den "rymd" som medvetandet utgör – själva grunden för vår existens. Detta skapar obalans:

Vi blir så upptagna av prestation att vi tappar kontakten med stillhet och reflektion.
Vi söker externa lösningar istället för att vända oss inåt.
Vi ser oss själva genom diagnoser snarare än genom en direkt förståelse av vår mänsklighet.

Att reducera medvetandet till neurologiska processer är som att tro att man kan förstå en symfoni genom att studera noterna utan att någonsin höra musiken.

En ny väg framåt: Upplevelsebaserad förståelse

För att verkligen förstå vad det innebär att vara människa måste vi återvända till upplevelsen i sig. Precis som ingen kan lära sig köra bil genom att bara läsa en teoribok måste vi leva vår mänsklighet genom direkt erfarenhet – inte bara analysera den.

Min modell föreslår en ny väg framåt genom:

Återkoppling till medvetandets rymd: Att se medvetandet som ett sammanhängande flöde av varande och observation snarare än enbart kognitiv funktion.
Metakognition: Att observera våra tankar och känslor utan identifiering för att bryta cykler av stress och prestation.
Interoceptiv närvaro: Att återknyta till kroppens signaler utan tolkning eller rädsla, vilket främjar lugn och balans i nervsystemet.

Genom dessa principer kan vi börja se bortom reduktionismen och återknyta till den större bilden – där både rymden (medvetandet) och strukturen (våra tankar/känslor) får sin rättmätiga pla

Varför har det blivit såhär?

"Cogito, ergo sum" – "Jag tänker, alltså är jag."

Detta berömda citat av René Descartes, en centralfigur under upplysningen på 1600-talet, illustrerar ett skifte i synsätt som har format vårt moderna samhälle. Descartes dualism, som separerade kropp och själ, lade grunden för en mekanistisk världsbild. Människan, liksom naturen, betraktades som en maskin, analyserbar och manipulerbar genom vetenskaplig metod.
Detta synsätt utmanade kyrkans dogmer och banade väg för den vetenskapliga revolutionen. Kritiskt tänkande och vetenskaplig undersökning omformade världen och lade grunden för modern vetenskap, teknologi och humanism. Men denna fragmenterade syn på människan och världen har också haft ett pris. Genom att fokusera på det mätbara och rationella har vi tenderat att nedvärdera det intuitiva, känslomässiga och kroppsliga. Detta har skapat en obalans där vi överbetonar prestation, effektivitet och yttre framgång, toppstyrning (övertro på tankar och separation från känsla) vilket i sin tur leder till ett samhälle präglat av konkurrens, stress och en ständig jakt på bekräftelse och en splittrade människa.

Den mekanistiska världsbilden och prestationssamhället

Den mekanistiska synen på människan har lagt grunden för ett prestationsinriktat samhälle där vårt värde ofta mäts i vad vi åstadkommer, snarare än i vilka vi är. Skolsystemet, arbetslivet och sociala medier förstärker detta fokus på yttre framgång och prestation, vilket leder till en kronisk överaktivering av det sympatiska nervsystemet (SNS). Vi fastnar i ett konstant "sökläge" där vi ständigt strävar efter att bli något mer – uppnå högre mål, prestera bättre och samla på oss mer.

Detta sökläge drivs av en dominant SNS-aktivering, en överlevnadsfunktion som är programmerad för att motivera oss att söka trygghet genom att känna otillräcklighet. När sympatiska systemet är dominant upplever vi en gnagande känsla av brist, vilket i sin tur skapar rädslor för att misslyckas, inte duga eller bli avvisade. Sökläget är effektivt för att prestation där vi kan införskaffa och bygga det vi behöver för överlevnad och höja beredskap av resurser vid verkliga hot, men när vi lever i ett samhälle där SNS-aktivering blir kronisk, fastnar vi i en cykel av ständigt jagande efter mer, utan att någonsin uppleva verklig trygghet eller tillfredsställelse. Vårt sökläge är till för att bygga trygghet inte uppleva det.

Sökläge

Sökläge (SNS):
Sökläge representerar ett tillstånd av aktiv orientering mot världen, som drivs av både nyfikenhet och ett behov av att navigera och hantera utmaningar. Det är en naturlig och viktig del av vår överlevnadsmekanism, som motiverar oss att söka efter resurser, lösa problem och skapa mening i våra upplevelser. Sökläge är kopplat till dopaminerga belöningssystem i hjärnan (Schultz, 2006; Berridge & Robinson, 1998).

Söklägets dynamik:
• Nyfikenhet och utforskning: Drivkraften att undersöka och upptäcka nya möjligheter.
• Problemlösning och målsättning: Aktivt engagemang i att övervinna hinder och uppnå önskade resultat.
• Meningsskapande: Sökande efter förståelse och sammanhang i våra upplevelser.
• Socialt engagemang: Utforskande av relationer och gemenskap för att tillgodose våra sociala behov.

Utmaningar och risker:
• Stress och utmattning: Om sökandet blir tvångsmässigt och oavbrutet, kan det leda till överaktivering av SNS och utbrändhet.
• Kontrollförlust: En överdriven fokusering på yttre mål kan leda till att vi tappar kontakten med våra inre behov och värderingar.

Relationsproblematik:
En bristande balans mellan sökande och stilla varande kan påverka våra relationer negativt, genom att vi blir otillgängliga eller krävande. Sökläge kan bidra till utvecklingen av beroende och tvångsmässiga beteenden. (Everitt & Robbins, 2005; Koob & Volkow, 2009). Sökläge kan vara en copingmekanism för att hantera stress, men som också kan leda till ökad stress om det blir tvångsmässigt.

Nytt synsätt

Kropp & själ hänger ihop

Även om 1600-talet kanske känns avlägset, så präglar fortfarande det mekaniska synsättet både vetenskapen och vår syn på människan. Den uppdelning vi gör mellan kropp och själ lever vidare i många moderna forskningsområden och inom medicinsk behandling. Inom den västerländska medicinen ser vi ofta att psykisk ohälsa behandlas som något separat från fysiska sjukdomar, vilket kan leda till att viktiga faktorer, såsom sociala och emotionella aspekter, förbises och vice versa.

Forskning från områden som neurovetenskap och psykiatri fokuserar i stor utsträckning på hjärnans och kroppens fysiska processer, medan andra viktiga dimensioner av människans välmående, som emotionellt och psykologiskt stöd, ibland hamnar i skymundan. Ett exempel på detta är hur vi fortfarande, i stor utsträckning, behandlar psykiska sjukdomar med mediciner utan att alltid involvera psykologiska eller sociala behandlingsmetoder som en helhet.

Jag skulle säga att detta synsätt fortsatt bidrar till en växande ohälsa och en känsla av främlingskap inför oss själva och livet. Nutida statistiken talar sitt tydliga språk:

• Under 2023 hämtade cirka 1,2 miljoner patienter i Sverige ut antidepressiva läkemedel – mer än 11 procent av befolkningen.
• Antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa, stress och utmattning har ökat drastiskt sen början av detta millenium. 500% sedan 80 talet.
• Antalet hemmasittande barn har fyrdubblats på fyra år.
• 56 procent av unga rapporterar att de lider av ångest och oro.

Det här är en varningssignal vi inte kan ignorera. Vi har byggt en värld där prestation och produktivitet har blivit mätstocken för värde, där tanken har fått företräde över känslan, och där vi lärt oss att tänka oss själva snarare än att känna oss själva.

Det är dags för en förändring.

Från separation till helhet

Den mekanistiska världsbilden har länge format vår förståelse av oss själva och världen omkring oss. Den bygger på en illusion – idén om att olika delar av verkligheten kan existera separat från varandra. Som att hjärnans biologiska funktioner agerar och fungerar separat från själva upplevelsen.

Men allt fler vetenskapliga upptäckter visar nu det som visdomstraditioner har förstått i tusentals år: Att allt är sammanlänkat och att separationen vi upplever är en mental konstruktion snarare än en verklighet.

Några exempel på detta återfinns inom flera vetenskapliga fält:

Kvantfysiken visar oss fenomenet kvantintrassling, där partiklar förblir sammankopplade och påverkar varandra omedelbart, oavsett avstånd. Detta utmanar den linjära och mekaniska bilden av en fragmenterad värld.
Neurovetenskapen blottlägger hur våra tankar, känslor och livserfarenheter direkt påverkar kroppens biokemi och nervsystem. Stress, till exempel, kan orsaka fysiska sjukdomar genom en konstant aktivering av det sympatiska nervsystemet, medan avslappning och positiva känslor kan stärka immunsystemet och främja återhämtning. Kroppen och hjärnan arbetar som en helhet, inte som separata system.
Psykologin avslöjar hur tidiga upplevelser, särskilt under barndomen, kan lagras i kroppen och forma vår självbild, våra relationer och vårt sätt att hantera världen långt in i vuxenlivet. Detta fenomen, som ibland kallas "kroppens minne", visar hur separationen mellan kropp och psyke är illusorisk.

Det är alltmer tydligt att kropp och själ aldrig har varit separerade – det är bara vi som har lärt oss att tro det. Denna illusion av separation, som genomsyrar vårt samhälle, bidrar till upplevelser av splittring, stress och psykisk ohälsa. När vi identifierar oss med den fragmenterade bilden av oss själva, tappar vi kontakten med vår inre helhet och stabilitet.

Genom att återknyta till denna helhet – genom att uppmärksamma sambanden mellan våra tankar, känslor, kropp och miljö – kan vi återupptäcka den naturliga balans och harmoni som alltid har funnits där, under ytan av separation.

Vad menar jag med själ?

Jag syftar på varandet – den djupa och stabila kärnan inom oss, bortom prestation och analyserande. Det är den dimension av oss själva där vi inte behöver jaga efter något eller försöka förändra det som är. I varandet får vi en paus från tankebruset, stressen och strävan, och kan istället vila i nuet och uppleva oss som hela.

Varandet uppstår naturligt när vi tillåter oss att släppa taget om kontrollen och stanna upp. Det är kopplat till en dominans av det parasympatiska nervsystemet (PNS), som aktiveras när vi går från sökläge och prestation till återhämtning och vila. I ett PNS-dominerat tillstånd får vi utrymme att känna våra förnimmelser och känslor precis som de är – utan att genast försöka fixa, förändra eller bedöma dem.

Och här ligger en avgörande utmaning: När vi stannar upp och släpper prestationen kan vi också uppleva obehag. Känslor av otillräcklighet, rädsla eller oro kan bubbla upp, eftersom dessa har legat under ytan medan vi varit upptagna med att prestera och söka. Det är här vi lätt kan dras tillbaka in i jakt/flykt-läget och försöka "lösa" obehaget genom att återgå till aktivt görande, analys eller prestation – vilket återaktiverar det sympatiska nervsystemet (SNS) och sökläget.

För att verkligen förankra oss i varandet krävs därför att vi tillåter oss själva att vara med det som känns, utan att agera på impulsen att förändra det. När vi gör det – även när det är obekvämt – får PNS fortsätta dominera, och vi kan gradvis släppa identifieringen med våra tankar och känslor. I varandet upplever vi att våra tankar inte utgör hela sanningen, och vi får kontakt med en djupare, mer stabil närvaro.

I varandet är vi i och upplever medvetandet och vår omgivning i sin helhet. Det är inte detsamma som att använda medvetandet för att söka. I varandet är vi redan där vi behöver vara; vi upplever självmedvetandet direkt istället för att använda medvetandet som ett verktyg för att jaga insikter eller förståelse. När vi försöker använda medvetandet för att finna svar, befinner vi oss återigen i ett sökande, en rörelse bort från det vi redan är. Varandet innebär att vila i det som är, att låta medvetandet vara det utrymme där upplevelsen får uppstå, snarare än att tvinga fram en riktning eller ett mål.

Det är just denna närvaro som möjliggör verklig återhämtning, självacceptans och en känsla av helhet. Här kan vi omfamna hela oss själva, utan att definiera oss utifrån prestation eller yttre framgång, och öppna oss för en djupare förståelse av både oss själva och vår omvärld.

Ny syn & Ny Modell

Vi behöver en ny syn på människan och hur vi fungerar – en syn som ser bortom den mekanistiska uppdelningen av kropp och själ och istället förstår oss som en helhet.

För att stödja denna nya syn behövs också en ny modell som återintegrerar det som länge har varit separerat. En modell som bygger en bro mellan det biologiska och fysiologiska, och det psykologiska och emotionella.

Det krävs en förklaringsmodell som avmystifierar medvetandet och gör det möjligt att utforska och förstå det utifrån vår biologi, utan att nödvändigtvis koppla det till andlighet eller religion. På så sätt kan människor återknyta till varandet – den stabila plats inom oss där vi finner lugn och trygghet – utan att upplevelsen känns vag, flummig eller otillgänglig.

Denna nya syn och modell kan öppna dörren för en djupare förståelse av hur vi skapar balans, närvaro och helhet i en värld som ofta drar oss i motsatt riktning. Genom att förena vetenskap med mänsklig erfarenhet kan vi hitta vägar tillbaka till oss själva.

En ny Modell

En Integrerad Modell för Förståelse av Människans Funktion och Välmående

Denna modell bygger en bro mellan neuropsykologi, biologi och filosofi genom att koppla människans autonoma nervsystem (ANS) till våra metakognitiva förmågor. Den öppnar därmed upp för ett nytt, mer holistiskt sätt att studera människan – ett integrerat angreppssätt där våra mentala, emotionella och biologiska aspekter samverkar. Syftet är att fördjupa förståelsen av hur vi egentligen fungerar och att belysa vilka faktorer som generellt bidrar till välmående och hälsa.

Denna modell bygger vidare på aktuell neurovetenskaplig, psykologisk och filosofisk forskning – bland annat polyvagalteorin, embodied cognition och metakognitiv psykologi – men omformulerar dessa perspektiv så att de blir mer tillgängliga i levd erfarenhet. Det är inte en ny teori, utan en ny struktur som synliggör hur människans inre rytm – mellan stress, sårbarhet, kontakt och närvaro – faktiskt fungerar i praktiken.

Modellen vilar på två centrala komponenter: det autonoma nervsystemet (ANS) och metakognition. Det är framför allt samspelet mellan dessa som formar våra olika upplevelsetillstånd och påverkar hur vi navigerar genom livet.

Det Autonoma Nervsystemet – en dynamisk väv mellan görande och varande

Det autonoma nervsystemet (ANS) är inte bara ett biologiskt system som styr kroppens automatiska funktioner – det är grunden för hur vi upplever, relaterar och navigerar livet. ANS reglerar puls, andning, matsmältning och stressrespons, men är också djupt inflätat i våra emotionella och sociala upplevelser.

Traditionellt har ANS delats upp i två system:

-Det sympatiska nervsystemet (SNS) – som aktiveras vid fokus, prestation och överlevnad.

-Det parasympatiska nervsystemet (PNS) – som aktiveras vid vila, återhämtning och fördjupad närvaro.

Den klassiska modellen har länge beskrivit dessa som två växlande lägen – ett på och ett av. Men modern neurofysiologi, inte minst genom Stephen Porges Polyvagal Theory, visar att denna förståelse är otillräcklig. I verkligheten samverkar systemen kontinuerligt. De är inte motsatser – utan medskapare i en levande rytm.

Det parasympatiska systemet innehåller två grenar:

-Den dorsala vagusgrenen, associerad med djup vila men också med kollaps och frånkoppling.

-Den ventrala vagusgrenen, som möjliggör trygg social kontakt, reglering och ett närvarande, engagerat liv.

I min modell – Medveten ANS-navigering – fördjupas denna förståelse ytterligare.

Här ses inte det ventrala som en isolerad nervgren, utan som ett tillstånd av öppen kontakt där kroppen kan vara både vaken och vila. Det är genom ventral närvaro som SNS och PNS får samspela. Vi kan då zooma in i rörelse och görande – utan att förlora överblicken. Och vi kan zooma ut till vila och reflektion – utan att tappa riktning eller liv.

Denna simultana närvaro av PNS och SNS uppstår inte genom växling, utan genom medveten närvaro – en förmåga som bärs av integrerad metakognition. Det är inte att tänka om kroppen – utan att känna medvetet i kroppen. När vi är ventralt förankrade, får nervsystemet sin naturliga rytm tillbaka: inte i frånkoppling eller kamp, utan i kontakt och rörelse.

Det är då vi börjar förstå balans – inte som ett statiskt tillstånd, utan som ett levande samspel..

Det ventrala och dorsala – en ny förståelse för balans och medveten navigering

Inom den neurofysiologiska förståelsen av det autonoma nervsystemet (ANS) har forskningen de senaste två decennierna börjat skifta perspektiv – från ett binärt system (aktivitet eller vila) till en mer dynamisk, relationell förståelse.

Stephen Porges, genom sin Polyvagal Theory (2011), visade att det parasympatiska nervsystemet rymmer två grenar: en äldre, dorsalt vagal (kopplad till kollaps och nedstängning) och en nyare, ventralt vagal, som möjliggör socialt engagemang, trygg kontakt och reglering【Porges, 2011†The Polyvagal Theory】.

Traditionellt har det ventrala setts som en gren av PNS. Men i min modell – Medveten ANS-navigering: Tillit som väg till balans – omformuleras denna syn. Här ses det ventrala inte bara som en nervgren, utan som en levande förmåga: en öppen port mellan SNS (sympatiskt) och PNS (parasympatiskt). Det är inte ett läge vi slår på – utan ett tillstånd där hela vårt system tillåts vara i kontakt, utan att fastna i försvar.

Zooma in och ut – inte växla

Istället för att tala om att växla mellan system, talar jag om att zooma in och zooma ut. När vi är i balans är PNS närvarande även i aktivitet, och SNS finns tillgängligt även i vila. Vi kan zooma in i handling och detalj – utan att förlora överblicken. Och vi kan zooma ut till vila – utan att förlora rörelsen. Det är det ventrala tillståndet som möjliggör detta: att vi upplever världen från kontakt, inte kontroll. I verklig ventral närvaro uppstår inte balans genom att vi lämnar SNS eller PNS – utan genom att vi tillåts uppleva båda samtidigt, i kontakt. Det är vår kapacitet att hålla både riktning och vila, rörelse och känsla, som avgör hur vi upplever livet – inte vilket system som “dominerar“

Det ventrala – en plats för återförening

Det ventrala läget är inte bara biologiskt – det är relationellt, existentiellt och identitetsskapande.

När vi lever fast i det sympatiska (kamp/kontroll) eller det dorsala (kollaps/avstängning), bryts kontakten mellan två centrala delar i oss: vårt naturliga barn och vår inre vuxna.

Barnet i oss – vår känsla, spontanitet, impuls och öppenhet – längtar efter kontakt och uttryck.
Den inre vuxna – vår medvetenhet, hållande och perspektiv – vet hur man reglerar, lyssnar och håller det som känns.

Men i stress och överlevnad förlorar dessa delar kontakten. Barnet blir överväldigat eller dolt, och den inre vuxna blir kontrollerande eller frånvarande. Det är i det ventrala tillståndet dessa delar kan mötas. Där kan det inre barnet få finnas – utan att behöva prestera eller skydda sig. Där kan den inre vuxna hålla – utan att behöva kontrollera.

Det är här inre trygghet uppstår – i relation mellan impuls och hållande, känsla och perspektiv. Sårbarheten spelar en avgörande roll här. Det fragmenterade jaget bär ofta vår sårbarhet – vår längtan, vår oro, vår vilja att bli sedd. Men när vi möter detta från det konstanta jaget, i ventral närvaro, kan sårbarheten bli en väg till kontakt snarare än något vi behöver skydda oss från. Den blir levande istället för hotfull. Balans handlar därför inte om att bli fri från sårbarhet, utan om att kunna hålla den – med ömhet, inte kontroll.

Ytterligheter som vägvisare

För oss människor är ytterligheter inte farliga – de är nödvändiga. Vi behöver få känna när det brister för att förstå vad som håller. Att bli överstimulerade, känna kollaps, förlora fotfästet – hjälper oss att förstå vad reglering verkligen innebär. Det är i kontrasten vi hittar kontakten. Men om vi fastnar i ytterligheterna – blir det svårt att återfinna det läge som barn ofta naturligt befinner sig i: ett ventralt tillstånd där lek och vila, impuls och trygghet samspelar. Det är i det ventrala – i kontaktens rum – som vårt inre barn och vår inre vuxna åter kan mötas.

Det är här metakognitionen blir kropp

Med integrerad metakognition menar jag förmågan att se, känna, hålla och förstå oss själva i stunden. Inte som en tanke om upplevelsen – utan som en närvarande känsla i upplevelsen. Det är denna förmåga som håller det ventrala öppet.

Utan ventral förankring riskerar vi att:

- använda SNS som kamp – istället för livskraft
- använda PNS som kollaps – istället för återhämtning

Men i ventral närvaro, uppstår en annan sorts balans. Rörelse och vila blir inte motsatser. De blir delar av samma levande rytm – där vi inte längre behöver undvika smärta eller stänga ner rädslan. Vi tillåter dem, utan att låta dem styra. Det är då vi lever i balans – inte genom kontroll, utan genom kontakt.

Metakognition – Nyckeln till Självmedvetenhet och Självreglering

Metakognition är en central förmåga som gör det möjligt för oss att bli medvetna om våra inre processer och därigenom utveckla adaptiv självreglering (Flavell, 1979). Genom att observera våra tankar, känslor och förnimmelser utan att identifiera oss med dem (Kabat-Zinn, 1990) kan vi skapa ett viktigt utrymme – en mental distans – som gör att vi bättre förstår de filter som påverkar vår upplevelse av verkligheten.

Metakognitionens roll i att främja det ventrala tillståndet

För att verkligen förstå metakognitionens djupa påverkan behöver vi betrakta dess samspel med det autonoma nervsystemet (ANS). Denna dynamiska koppling mellan våra mentala och fysiologiska system är avgörande för att förklara hur vi kan uppnå varaktig balans, stabilitet och återhämtning. Genom att integrera dessa två aspekter – kroppens biologiska reglering och vårt medvetna observerande av inre processer – kan vi bättre förstå vad som ligger till grund för välmående och vad som orsakar dess motsats.

Genom att betrakta metakognition som en fundamental mekanism för medvetenhet och självreglering, snarare än enbart ett verktyg för inlärning, behövs en ny modell som öppnar upp för en djupare förståelse av hur vi kan navigera mellan olika upplevelsetillstånd och nervsystemsaktiviteter för att främja välmående och en tillitsbaserad livsstil.

Metakognitionens Outnyttjade Potential

Trots sin betydelse är metakognition ännu inte fullt förstådd, eftersom den ofta reduceras till enkla definitioner som "att tänka på att man tänker" eller "att känna att man känner". Dessa beskrivningar fångar dock inte den fulla potentialen, eftersom de bortser från meta-komponenten i processen – själva medvetandet.

Medvetandet är det element som möjliggör distansen till våra inre processer, och just denna aspekt kan upplevas svårbegriplig eftersom medvetandet inte kan vägas, mätas eller studeras på samma konkreta sätt som andra kognitiva funktioner. Dess roll är subtil men fundamental – och kan bäst förklaras genom följande analogi:

Medvetandet som Distans – En Tavla och Perspektiv

Föreställ dig att du står endast fem centimeter från en stor tavla. Från den positionen ser du detaljer, men du kan inte uppfatta tavlans helhet. För att förstå hela motivet behöver du ta ett steg tillbaka och skapa distans. När du flyttar dig bort från tavlan kan du plötsligt se och engagera dig i helheten.

Denna distans representerar medvetandets roll i metakognition. Medvetandet är som "rymd" – ett utrymme som gör det möjligt att observera våra inre processer. Utan denna distans förblir vi fast i våra tankar, känslor och reaktioner utan att se dem för vad de är.

Medvetandets Fundamentala Roll

Denna definition erkänner att medvetandet självt, precis som rymden i ett rum, är lika avgörande för vår upplevelse som de processer vi observerar. Om vi inte erkänner medvetandets centrala roll i metakognition och i vår liv för den delen riskerar vi att missförstå dess verkliga betydelse och potential.

Rymd är ett grundläggande element i många områden – från arkitektur till formgivning och konst. I arkitektur, till exempel, är det inte bara de fysiska strukturerna som skapar en byggnads karaktär utan också utrymmet mellan väggarna. Det är rymden som avgör om ett rum känns öppet, luftigt och harmoniskt eller trångt och klaustrofobiskt. Genom medveten användning av rymd skapas flow och balans i hur människor rör sig och upplever platsen. På samma sätt är medvetandet den "rymd" som möjliggör att våra tankar, känslor och förnimmelser kan uppstå, uppfattas och flöda fritt utan att dominera vår upplevelse.

Detta kan liknas vid att försöka förstå balans utan att någonsin uppmärksamma sambandet mellan görande och varande. Båda aspekterna behövs för att skapa en dynamisk och hållbar balans – både i kroppen och i sinnet. Precis som en arkitekt måste designa både struktur och utrymme för att skapa harmoni i en byggnad, måste vi som människor balansera mellan att agera och att vara för att skapa ett balanserat inre liv.

Metakognition och ANS – Ett Samspel för Välmående

Nästa steg är att presentera en ny modell som tydligt illustrerar hur samspelet mellan ANS och metakognition formar våra upplevelser, och vilka huvudkomponenter som är centrala för att uppnå en djupare balans och hållbar återhämtning.

Modellen

Samspelet mellan ANS och Metakognition – En Integrerad Process

Medveten ANS-navigering – Tillit som väg till balans
En modell för att förstå och påverka stressresponsen genom vagal fysiologi och identitetsdynamik
Integrerad ANS-navigering: Från fragmentering till helhet
A. Den innersta rymden (Det stabila jaget): Neurobiologisk grund
• Orientering utan stress
• Vagovagala reflexer i balans
• Egenskaper:
• Grundläggande trygghet
• Kroppslig förankring (interoceptiv närvaro, muskelavslappning)
• Upplevelse av att "tillhöra" utan prestationskrav
• Neurobiologi:
• Venterolateral PFC, Insula
• "Du är himlen, allt annat är väder.”
• Embodied cognition-perspektiv: Trygghet uppstår när kropp och sinne samspelar harmoniskt (Damasio, 1994).
B. Kraften av Dynamik: Gnista (SNS) och Rymd (PNS) i Dans
1. Fält av Intryck (Gnistan tänds): Mild SNS-aktivering
• SNS:
• Aktiveras för att hantera stimuli – för överlevnad, skapande, motivation.
• Kroppsliga markörer:
• Hjärtfrekvens +10–15%, ökad muskeltonus.
• Nyckel:
• Observatören är närvarande, men upplevelsen är inte kopplad till en berättelse. Exempel:
• Känna solens värme på huden utan att tolka den som "bra" eller "dålig".
2. Metakognitivt Filter: Skilj Väsentligt från Konstruktion
• Aktivt system:
• DLPFC (bedömning av kroppssignaler + tankar).
• Analys:
• "Är denna muskelspänning ett tecken på fara eller en naturlig reaktion?"
• Vägen delas:
• Trygghet → Integration: Kroppen förblir avslappnad, andningen djup.
• Hot → SNS-aktivering: Magen drar ihop sig, händerna blir kalla.
3. Resonans: Emotionellt Jag och Berättelse skapas
• Aktiva system:
• DMN (berättelser), Amygdala (känsloladdning).
• Fragmenterat jag:
• Uppstår när kroppens signaler (t.ex. darrande händer) tolkas som "Jag är svag".
• Embodied lösning:
• "Jag upplever en darrande förnimmelse i händerna" istället för "Jag är nervös".
4. Navigering (Integrerad Metakognition): Open Awareness är nyckeln
• Medveten närvaro:
• Identifierar när kroppens signaler (t.ex. stel nacke) och tankar skapar dysreglering.
• Verktyg:
• Grounding genom att känna fötterna mot marken.
• Andningsmedvetenhet för att stimulera ventral vagus.
C. Verktygslådan: Embodied ANS-navigering
Verktyg Effekt på systemet Embodied exempel
Open Awareness Ökar vagal tonus via NTS Observera kroppens temperatur, tryck mot stolen, och ljud i rummet samtidigt.
Kroppsscanning Stärker insula-PFC-koppling Uppmärksamma hur magen reagera på en stressande tanke.
Proprioceptiv grounding Bryter SNS-dominans genom att återkoppla till nuet Skaka ut armar och ben för att frigöra muskelspänningar.
D. Återkomst: Ett nytt, rikare landskap
• Resultat:
• Kroppslig integration: Magen är avslappnad, andningen regelbunden.
• Förkroppsligat jag: Upplever sig som "hel" snarare än "fragmenterad".
• Neurobiologi:
• Vagusnerv-PFC-koppling stärks genom kroppsmedveten träning.
Reviderad tabell: Stadier av metakognition (Embodied version)
Stadium Kroppsliga signaler Mentala processer ANS-tillstånd
Tyst metakognition Avslappnad andning, mjuk muskulatur Neutral observation PNS-dominans
Formell metakognition Stel nacke, snabb puls "Jag måste prestera" SNS-dominans
Integrerad metakognition Djup andning, varma händer "Jag upplever en utmaning" PNS/SNS-balans
Vetenskapligt stöd
• Ventral vagus och DMN: Porges (2011) koppling mellan vagal tonus och självrefererande processer.
• Identifikation och stress: Brewin (2006) om narrativ vs. senso-motoriskt jag.
• Kultur och ANS: Kim & Sasaki (2014) om hur individualistiska samhällen ökar identitetsbaserad stress.

Syfte med modellen

Övergripande mål

Att skapa en djupare förståelse för medvetandets roll och visa att att lyfta bort det ur ekvationen leder till missförtånd samt ett "fattigt" samhälle där vi aldrig kan se hela bilden om vi inte inkluderar det.

Ett centralt mål är att lyfta fram en aspekt av metakognition som ofta förbisetts: medvetenhetens roll i själva metakognitionen. Metakognition innebär traditionellt förmågan att observera våra tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser utan att identifiera oss med dem (Hayes & Feldman, 2004). Men forskningen har framför allt fokuserat på de kognitiva processerna i metakognition – att tänka om sina tankar – och har i mindre utsträckning utforskat den medvetna närvaron och det "meta"-perspektiv som också är en del av begreppet.

Målet är att lyfta fram vikten av META – medvetenhet och distans – som en nyckelaspekt av metakognition och visa hur denna medvetna dimension kan ge oss djupare kontakt med våra upplevelser och ett bättre förhållningssätt till både kropp och tanke.

Modellens syfte är att visa hur metakognition och det autonoma nervsystemet (ANS) är sammanvävda och hur deras samspel påverkar vårt sätt att uppleva oss själva, världen och vårt mående. Genom att utveckla vår förmåga till metakognitiv distans och interoceptiv medvetenhet kan vi stärka vår förmåga att reglera nervsystemet på ett adaptivt sätt och återknyta kontakten med vårt konstanta jag, vilket i sin tur leder till större trygghet, balans och välbefinnande.

Holistisk integration

Till skillnad från traditionella modeller som ofta betraktar metakognition som en kognitiv process isolerad från kroppen och känslorna, betonar denna modell en holistisk integration av hela vår upplevelse: tankar, känslor, kroppsliga förnimmelser och ANS-aktivitet. Genom att förstå hur dessa aspekter samspelar kan vi inte bara öka vår självinsikt utan också aktivt påverka vår förmåga att reglera nervsystemet och uppnå adaptiva tillstånd av balans och välmående (Porges, 2011).

Navigation mellan upplevelsetillstånd

En central del av modellen handlar om att utforska hur vi kan navigera mellan olika upplevelsetillstånd, särskilt mellan:

Det konstanta jaget (ett PNS-dominerat tillstånd) där vi känner oss trygga, rymliga och närvarande, och
Det fragmenterade jaget (ett SNS-dominerat tillstånd) där vi upplever oss splittrade, stressade eller fast i görande och prestation.

Dessa två "jag-tillstånd" är inte separata entiteter utan speglar hur vår självupplevelse skiftar beroende på vilken del av nervsystemet som dominerar.

I ett PNS-dominerat tillstånd upplever vi trygghet, stillhet och kroppslig förankring – vi känner och upplever det levande. I SNS-dominerade tillstånd är vi inriktade på att agera, prestera och skapa trygghet genom handling. Problemet uppstår när vi fastnar i SNS-aktivering och förlorar kontakten med vår förmåga att uppleva det vi faktiskt har skapat trygghet för – det vill säga att vila, uppleva och känna livet som det är.

Distans och medvetenhet som central mekanism

En av modellens kärnpunkter är betoningen på distans och medvetenhet som centrala mekanismer för att förstå och påverka ANS-växling och därmed vårt välbefinnande.

I många metoder och terapiformer, såsom mindfulness (Kabat-Zinn, 1990), kognitiv beteendeterapi (Beck, 2011) och psykodynamisk terapi (Freud, 1923), finns konceptet om att skapa distans till sina tankar och känslor för att inte fastna i dem. Skillnaden med denna modell är att distans och medvetenhet inte bara ses som ett verktyg utan som själva grunden för hur vi kan navigera mellan SNS- och PNS-tillstånd och återknyta kontakten med vårt konstanta jag.

Illustrativ analogi

För att tydliggöra detta kan vi använda en analogi: Tänk dig att du står med näsan tryckt mot en stor tavla. Du ser bara en liten detalj och förlorar helheten. På samma sätt kan vi fastna i våra tankar och känslor och tappa perspektivet. Ju mer vi backar – det vill säga skapar metakognitiv distans – desto mer av tavlan kan vi se, och med tillräckligt avstånd ser vi hela motivet och förstår dess sammanhang.

På samma sätt skapar medveten distans utrymme för oss att observera våra tankar, känslor och kroppsliga signaler utan att identifiera oss med dem. Detta ger oss en möjlighet att välja hur vi vill svara på dem, snarare än att reagera automatiskt.

Fördelar med metakognitiv distans

Den metakognitiva distansen gör det möjligt att:

Observera våra inre processer utan att fastna i dem. Detta ger oss en djupare förståelse för hur våra tankar och känslor fungerar och hur de påverkar vårt nervsystem.
Stärka interoceptiv medvetenhet, det vill säga förmågan att känna och tolka kroppens signaler (Craig, 2002). Detta är avgörande för att kunna uppleva trygghet och använda kroppens signaler som en vägledning för välmående.
Navigera adaptivt mellan SNS- och PNS-tillstånd, vilket hjälper oss att finna balans mellan prestation och återhämtning.

Vetenskaplig grund

Modellen bygger på och integrerar vetenskapliga teorier och forskning inom flera fält, inklusive:

Metakognition (Teasdale et al., 2002)
Interoception – kroppens förmåga att känna dess inre tillstånd (Craig, 2002)
Det autonoma nervsystemet och polyvagalteorin (Porges, 2011)

Genom att kombinera dessa teorier erbjuder modellen en unik och kraftfull ram för att förstå, balansera och främja mänskligt välbefinnande.

Referenser:
Teasdale, J. D., Moore, R. G., Hayhurst, H., Pope, M., Williams, S., & Segal, Z. V. (2002). Metacognitive awareness and prevention of relapse in depression: Empirical evidence. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 70(2), 275-287.

Craig, A. D. (2002). How do you feel? Interoception: the sense of the physiological condition of the body. Nature Reviews Neuroscience, 3(8), 655-666.

Porges, S. W. (2011). The polyvagal theory: Neurophysiological foundations of emotions, attachment, communication, and self-regulation. W. W. Norton & Company.

Vad gör modellen unik?

Vad gör denna modell unik?

Denna modell för "Medveten ANS-Växling" skiljer sig från traditionella modeller genom sin djupgående integration av flera nyckelkoncept, vilket ger en holistisk förståelse för adaptiv ANS-navigation och välbefinnande:

• Överskrider traditionell metakognition: Istället för att enbart fokusera på "tänkande om tänkande" integrerar denna modell kroppsliga förnimmelser, känslor och det autonoma nervsystemets aktivitet i den metakognitiva processen. Detta möjliggör en djupare självinsikt och en mer effektiv reglering av nervsystemet.

• Avslöjar kopplingen mellan identifikation och nervsystem: Modellen utforskar hur vår självuppfattning och de identifikationer vi gör direkt påverkar vår ANS-funktion. Genom att förstå denna koppling kan vi bli mer medvetna om hur våra tankar och känslor påverkar vårt nervsystem och vice versa.

• Tillit som en hörnsten för välbefinnande: Till skillnad från modeller som fokuserar på kontroll och problemlösning, betonar denna modell tillit som en avgörande faktor för att uppnå ANS-balans och välbefinnande. Tillit till oss själva, till andra och till livet i stort skapar en grundläggande känsla av trygghet som främjar PNS-aktivering och adaptiv ANS-navigation.

• Distans och medvetenhet som centrala komponenter: Modellen integrerar koncepten rymd, distans och medvetenhet för att ge en fullständig förståelse för hur metakognition fungerar och hur vi kan utveckla en mer integrerad metakognitiv förmåga, vilket krävs för medveten ANS-navigation. Genom att öka medvetenheten kan vi skapa mer utrymme och distans till våra inre processer och uppleva dem utifrån ett metaperspektiv.

• Vidareutveckling av Polyvagal teori: Modellen bygger på Stephen Porges arbete med Polyvagal teori, men lägger till viktiga dimensioner av metakognition och identifikation. Genom att integrera dessa aspekter kan vi få en mer holistisk förståelse för hur vårt nervsystem påverkar vår upplevelse av oss själva och världen omkring oss.

Metakogntion & Formandet av jagupplevelsen

Identifikation spelar en central roll i skapandet av vår upplevelse av "jag". Genom att identifiera oss med vissa aspekter av vår upplevelse – tankar, känslor, förnimmelser, roller, berättelser – skapar vi en känsla av vem vi är och vad som är viktigt för oss. Vår självbild konstrueras och upprätthålls genom sociala interaktioner och kulturella narrativ (Tajfel & Turner, 1979; Stryker & Burke, 2000) men även genom vår förmåga till Metakognition.

Det är viktigt att förstå att även om det är metakognition, som hjälper oss att medvetet observera och reflektera så är det just också denna process som är med och bidrar till den obalans i nervsystemet som många människor upplever i dag. Detta beror på att vår grundlägga de metakognitiva förmåga – kapaciteten att uppleva och identifiera ett "jag" också är grunden till upplevelsen av separation.

Denna förmåga till separation är grundläggande för vår möjlighet att navigera i världen och uppfatta skillnaden mellan jag, du och vi. Separationen hjälper oss att överleva och interagera med omvärlden genom att skapa en viss distans mellan oss själva och det vi upplever.
Hur skulle vi annars kunna skilja på vad vi kan äta och vad vi kan reproducera oss med?

Men just denna förmåga till separation, som är nödvändig för vår överlevnad och identitet, är också det som skapar problem för människan. Till skillnad från djur har vi nämligen en unik förmåga att observera och reflektera kring den skapelseprocess som pågår inom oss.
Även om djur har vissa metakognitiva förmågor är dessa mer direkt kopplade till deras instinkter och omedelbara behov. Djur saknar människans kapacitet för djup självreflektion och därför är deras handlingar mer direkt anpassade till biologiska behov, utan att passera genom samma komplexa lager av mental bearbetning.

För människan skapar metakognition inte bara en upplevelse av ett "jag" knutet till direkta behov och instinkter, utan också ett "potentiellt jag" – ett själv som inte finns fysiskt, utan lever som en mental bild. Detta gör att vi kan vandra genom våra tankar och simulera potentiella framtida händelser innan de sker. Härigenom kan vi planera, organisera och skapa i tanken, innan det faktiska skapandet äger rum.
Denna förmåga har gett människan ett enormt evolutionärt framsteg: vi kan vända och vrida på perspektiv i tid och rum, vilket har lett till otroliga innovationer och lösningar som format vår högteknologiska och bekväma livsstil.

Det fiktiva jaget, som gör det möjligt för oss att observera, reflektera och skapa denna komplexa värld, är dock inte ett verkligt, självständigt jag, utan snarare en nödvändig funktion. Det är en mental konstruktion som låter oss observera våra tankar, vilket i sin tur möjliggör att vi kan uttrycka och realisera de idéer som det fiktiva jaget har sett och skapat.

Det fiktiva jaget kan beskrivas som en dynamisk, flexibel identitet som formas av minnen, berättelser och kontext. Genom denna illusion av ett "jag" kan vi skapa en distans till våra omedelbara upplevelser, reflektera över dem och göra val baserade på metakognitiv medvetenhet.

Problemet för människan uppstår när det fiktiva jaget, som i grunden är en funktionell och nödvändig konstruktion, förvandlas till vår upplevda verklighet – när vi börjar tro att detta fiktiva jag är den vi är. Denna överidentifikation gör att vi tappar kontakten med vårt grundläggande, varande jag, det som existerar här och nu, bortom berättelser, tankar och idéer om vilka vi är. I detta varande finns ett mer konstant jag – ett stilla centrum som inte förändras av våra tankars rörelser eller de berättelser vi skapar om oss själva.

Det fiktiva jaget är däremot fragmenterat och rör sig genom tid och rum, byggt på minnen från det förflutna och förväntningar inför framtiden. Det fragmenterade jaget är ständigt i rörelse, definierat av tankar som skapar olika berättelser beroende på kontexten. När vi överidentifierar oss med detta fragmenterade jag riskerar vi att förlora kontakten med det konstanta jaget – det mer grundläggande varandet som inte behöver definieras av våra tankar och känslor.

I det fragmenterade jagets värld är vi sällan närvarande. I stället för att uppleva världen direkt tenderar vi att ständigt analysera, planera och jämföra. Vi lever mer i mentala simuleringar av framtiden eller i återuppspelningar av det förflutna än i den direkta upplevelsen av nuet. Detta skapar en inre splittring och en känsla av otillräcklighet, eftersom det fragmenterade jaget alltid strävar efter att förändra, förbättra eller lösa något – ofta i ett försök att skapa en känsla av trygghet eller kontroll.

Men eftersom det fragmenterade jaget är en konstruktion och inte ett fast, verkligt jag, kan det aldrig fullt ut ge oss den stabilitet vi söker. Ju mer vi identifierar oss med detta ständigt föränderliga och fragmenterade jag, desto mer riskerar vi att fastna i oro, självkritik och en upplevelse av separering – både från oss själva och från andra. Detta leder till en upplevelse av konstant kamp och otillräcklighet, där vi känner oss splittrade, stressade och ur balans.

Nyckeln till att återfinna balans ligger i att förstå att det fragmenterade jaget bara är en del av oss – en funktionell konstruktion som hjälper oss att navigera i världen, men som inte behöver definiera vår identitet. Genom att återknyta till det konstanta jaget – vårt varande – kan vi finna en djupare stabilitet och en känsla av helhet, där vi inte längre är fångade i tankarnas och känslornas ständiga rörelser.

Att återfinna kontakten med detta konstanta jag innebär att vi ser tankar och känslor som något som kommer och går, utan att vi måste definiera oss genom dem. Det är här vi kan uppleva en mer hållbar form av närvaro, där vi inte längre är fast i det fragmenterade jagets eviga strävan efter att skapa mening, trygghet eller kontroll. I stället kan vi vila i en medvetenhet som inte behöver "göra" något, utan som helt enkelt är.

Jag - identifikationer

Konstanta jaget:

När vi är förankrade i vårt konstanta jag, upplever vi ett inre lugn och stabilitet som är förankrad i det parasympatiska nervsystemets (PNS) dominans. Detta jag är inte beroende av externa faktorer, prestationer eller tolkningar av världen. Det är förankrat i nuet och varandet, vilket skapar en känsla av helhet och närvaro. Eftersom det inte drivs av behovet av att söka eller förändra, förblir vi stabila och inte splittrade. Hälsomässigt leder denna förankring till en balans mellan kropp och sinne, där vi inte lider av de kroniska stress- och ångestreaktioner som ofta följer av SNS-aktivering. Vi upplever inte den inre kampen eller den ständiga stressen som kommer av att försöka definiera oss själva genom prestationer eller yttre faktorer.
Det konstant jaget (PNS dominerat) upplevs när vi istället när släpper beroendet av prestation och yttre bekräftelse.

Fragmenterade jaget:

Det fragmenterade jaget, å andra sidan, är förankrat i dominansen av det sympatiska nervsystemet (SNS), vilket är kopplat till sökläge och ständig rörelse. Detta jag skapar en känsla av osäkerhet och splittring, eftersom vi identifierar oss med en ständig ström av föränderliga tankar, känslor och sociala roller. Eftersom detta jag inte är förankrat i en stabil upplevelse, utan i tolkningar och försvar, blir vi fast i en kontinuerlig process av att försöka definiera, kontrollera och stabilisera något som alltid är föränderligt. Denna ständighet av förändring och behov av att upprätthålla en yttre bild av oss själva skapar en upplevelse av instabilitet, som kan leda till psykisk ohälsa som stress, ångest och utmattning.

När vi enbart identifierar oss med det fragmenterade jaget, förlorar vi kontakten med det konstanta jaget – vår inre stabilitet och lugn. Detta gör att vi känner oss splittrade, överväldigade och ofta omedvetna om den stabila grund som faktiskt existerar inom oss. Hälsomässigt innebär detta att vi lever i en ständig kamp, där vi inte ger oss själva möjlighet att vara, utan istället är fast i jakten på externa bekräftelser och prestationer. Denna kamp för att definiera oss själva kan påverka både vårt fysiska och psykiska välmående på ett negativt sätt, eftersom vi är fast i ett tillstånd av ständig aktivering av SNS, vilket hindrar oss från att uppleva det lugn och den trygghet som finns när vi är förankrade i vårt konstanta jag.

Sammanfattningsvis, när vi är förankrade i vårt konstanta jag upplever vi balans och stabilitet, medan när enabrt identifierar oss med det fragmenterade jaget, skapas en konstant inre kamp som leder till stress och ohälsa.

Metakogntion & Identifikation

Hur metakognition är nyckeln till adaptiv ANS-navigation

Metakognition möjliggör växling av identifikation i människan; från att vara identifierad med det konstanta jaget (PNS-aktivering) till att identifiera sig som det fragmenterade jaget (ofta associerat med sympatisk nervssystemsaktivering) för att kunna svara på eventuella faror, för att sedan snabbt kunna återvända till en identifikation med det mer stabila, gränslösa medvetandet (associerat med parasympatisk dominans) så snart faran är avlägsnad, vilket främjar återhämtning och PNS som vårt naturliga viloläge.

Traditionellt har metakognition ofta setts som en kognitiv process som handlar om att tänka på sitt tänkande (Flavell, 1979). Denna modell bygger vidare på detta, men betonar också vikten av att inkludera känslor, tankar, förnimmelser, rymd och kroppsliga erfarenheter i den metakognitiva processen. Genom att integrera dessa aspekter kan vi få en djupare förståelse för hur metakognition samverkar med det autonoma nervsystemet och hur den kan användas för att främja adaptiv självreglering och välbefinnande.

Genom att förstå metakognitionens roll i att skapa distans till våra tankar och känslor, kan vi börja utforska hur vi formar vår identitet och hur denna identitet påverkar vår förmåga att navigera i världen. Identifikation är en naturlig och nödvändig process som hjälper oss att skapa mening och sammanhang, men den kan också leda till rigida mönster och begränsningar. Genom att bli medvetna om hur vi identifierar oss med olika aspekter av vår upplevelse, kan vi börja utforska hur dessa identifikationer påverkar vår ANS-navigation och vår känsla av trygghet. I synnerhet kan överidentifikation med vissa aspekter av oss själva, som våra tankar eller vår självbild, leda till dysfunktionell ANS-aktivering och en känsla av splittring, separation och ensamhet.

Genom att återupptäcka vår medfödda förmåga till helhet och integrera den med vår vuxna förmåga till differentiering och analys, kan vi navigera i världen på ett mer adaptivt sätt. Detta innebär att vi kan använda både vårt logiska tänkande och vår intuitiva förståelse för att välja det mest lämpliga svaret på varje situation. Genom att träna metakognition kan vi öka vår medvetenhet om våra triggers och tidiga tecken på stress, vilket ger oss möjlighet att agera i tid och undvika att fastna i dysfunktionella mönster.

Modellen stödjer att Open Awareness minskar autonom stressreaktivitet och främjar återhämtning från SNS-aktivering genom att påverka vagusnerven. Kognitiv defusion och metakognitiv medvetenhet, som betonas inom ACT och CBT, kan hjälpa oss att skapa distans till våra tankar och känslor och främja psykiskt välbefinnande (Hayes et al., 1999; Beck, 2011).

Metakognition och identifikationens utveckling:
• Tyst metakognition (PNS): I det tidigaste stadiet av metakognitiv utveckling, präglat av PNS-dominans, finns en grundläggande förnimmelse av ett "jag" som form, men minimal identifikation. Upplevelsen är primärt varseblivande.
• Informell metakognition (Övergång PNS/SNS): När vi utvecklar en emotionell och kognitiv medvetenhet (informell metakognition) och SNS-aktiveringen ökar, börjar vi identifiera oss med emotioner och tankar. En tydligare upplevelse av ett "jag" som observatör växer fram.
• Formell metakognition (SNS/PNS): I det mest utvecklade stadiet (formell metakognition) kan vi skapa en narrativ identifikation, där vi starkt identifierar oss med vår livsberättelse och självbild. Detta kan vara kopplat till både PNS och SNS, men kan också vara en källa till problematik vid överidentifikation.

Dessa tre typer av metakognition, som beskrivits av Schraw & Moshman (1995), passar väl in i vår modell och hur den utvecklas tillsammans med ANS och vår jagupplevelse. Dock anser vi att det finns ett behov av att definiera en fjärde utvecklingsfas inom metakognition för människan. Denna fjärde fas är avgörande för att möjliggöra medveten ANS-navigering.

Modellens förslagna term "Integrerad metakognition" för denna fas, eftersom den kräver förmågan att öppna upp för allt i medvetandet – alla sinnen, tankar, känslor och intryck, både inombords och utanför. En viktig aspekt är även medvetenheten om den inre och yttre rymden, vilket skapar en känsla av rymlighet istället för den trånghet som fokus och spänning kan framkalla.

Denna fjärde utvecklingsfas av metakognition integrerar och bygger vidare på de tidigare stadierna, men tillför en ny dimension av flexibilitet och medvetenhet i hanteringen av vår uppmärksamhet, identifikation och nervsystemsaktivering. Det är denna förmåga som möjliggör en verkligt adaptiv och medveten ANS-växling.

Integrerad metakognition (Integrerad PNS/SNS): I detta mest avancerade stadium av metakognitiv utveckling uppnås förmågan att medvetet navigera mellan olika metakognitiva tillstånd. Individen kan öppna upp för hela upplevelsen - alla sinnen, tankar, känslor och intryck, både inombords och utanför - samtidigt som man är medveten om den inre och yttre rymden. Man kan medvetet zooma in och fokusera på detalj när det behövs och zoom ut för att se helhet i det inre processerna. Detta stadium möjliggör en adaptiv och medveten ANS-växling, där individen kan integrera både det logiska tänkandet och den intuitiva förståelsen för att välja det mest lämpliga svaret på varje situation. Jagupplevelsen här är flytande och kontextuell, där identifikation kan användas som ett verktyg snarare än en begränsning.

Detta stadium bygger på de tidigare stadierna men tillåter en mer flexibel och medveten hantering av uppmärksamhet, identifikation och nervsystemsaktivering. Det representerar en integration av alla tidigare metakognitiva förmågor och möjliggör en djupare förståelse och kontroll över den egna upplevelsen och reaktionerna

Den integrerade metakognitionen ger oss inte bara förmågan att flexibelt navigera mellan olika metakognitiva tillstånd, utan också en djupare insikt i hur våra identifikationer påverkar vår upplevelse av "jaget". Genom att integrera alla tidigare metakognitiva förmågor kan vi börja urskilja de två distinkta sätt att uppleva oss själva som vi tidigare nämnt– det konstanta jaget och det fragmenterade jaget. Dessa två jagupplevelser representerar olika förhållningssätt till vår inre och yttre värld och spelar en central roll i vår ANS-navigation.

Varför behövs denna Modell?

Varför behövs den här modellen?

I dagens samhälle ökar den psykiska ohälsan i en alarmerande takt, vilket berör människor oavsett ålder och bakgrund. Vårt synsätt som har skapat en separation mellan tanke och känsla, dissonans och splittring och en försämrad förmåga att hantera stress och balansera mellan aktivitet och vila. Teorier inom affektiv neurovetenskap och embodied cognition betonar vikten av integrationen mellan kognitiva och emotionella processer för välbefinnande (Damasio, 1994; Barsalou, 2008).

Dysfunktionell ANS-navigering och dess konsekvenser
Denna inre splittring kan leda till en dysfunktionell navigering i det autonoma nervsystemet (ANS), vilket innebär att vi saknar kunskap om hur vi på ett adaptivt sätt kan röra oss mellan det sympatiska (SNS) och parasympatiska (PNS) nervsystemet. Många människor fastnar i en överaktiverad SNS-dominans på grund av ett mekanistiskt och separatistiskt synsätt som dominerar vårt samhälle. Detta synsätt betraktar kroppens fysiologiska processer och vårt psykologiska och emotionella välbefinnande som separata enheter utan nämnvärd påverkan på varandra. I kombination med en allt snabbare och mer accelererande värld fångas individer i en cykel av stressrespons utan att förstå varför eller hur. Om denna cykel inte bryts kan det leda till kronisk stress och utmattning (McEwen, 1998; Chrousos, 2000).

Utmaningen med återhämtning
När kroppen till slut tvingar oss in i PNS efter en lång period av SNS-överstimulering genom fysisk utmattning, avslutas inte nödvändigtvis SNS-aktiveringen mentalt, vilket i sin tur leder till mental utmattning. Fysisk vila och återhämtning är därför inte alltid tillräckligt, eftersom vår mentala och emotionella "kropp" fortfarande kan befinna sig i ett tillstånd av stressrespons. Under en sjukskrivning, när kroppen får möjlighet att återhämta sig, kan en ökad medvetenhet om vårt inre tillstånd paradoxalt nog förstärka SNS-aktiveringen. En mer fysisk stillsam tillvaro ökar tillgången till PNS-tillstånd, vilket i sin tur kan leda till ökad oro och ängslan istället för en rofylld upplevelse, eftersom vi inte längre distraheras av fysiska uppgifter och därför kan uppleva SNS-aktiveringen ännu tydligare.

Rädslan för PNS och sökandet efter snabba lösningar
Eftersom SNS inte bara aktiveras av fysiska hot utan även av hot mot vår självbild, fortsätter SNS-aktiveringen. Om PNS inte har varit vårt naturliga viloläge under en längre tid, kan PNS verka tomt och skrämmande istället för lugnt och återhämtande, vilket kan leda till depression. Tankarna signalerar att något är fel eftersom SNS har "hijackat" vårt viloläge och vi inte känner igen oss i PNS. Under stress identifierar vi oss med det fragmenterade jaget och SNS, vilket gör att PNS känns främmande. Att de-aktivera en kropp som har befunnit sig i stressrespons under en längre tid kräver tid och kan innebära obehag. Människor som är utmattade är ofta rädda och vill undvika mer obehag.

Avidentifieringen med SNS och det fragmenterade jaget kan vara svår eftersom de inte vet var de ska "vila" under denna process då SNS inte erbjuder vila och PNS upplevs skrämmande. Detta kan leda till ett febrilt sökande efter något som kan lindra smärtan från SNS aktiveringen samt längtan till PNS som man inte förstår. Det leder till en uppsjö av beroenden och görande och överdrivet handlande i sökandet efter den naturliga vilan som redan finns inom men som är skrämmande.

Vi vänder oss tillslut till externa medel, som ångestdämpande mediciner, antidepressiva eller illegala substanser, för att lindra smärtan från rädsla som SNS-aktivering signalera.

Modellens bidrag till en hållbar lösning
Varken mediciner eller beroenden kan lösa problemet på lång sikt, eftersom de enbart behandlar symtomen och inte adresserar grundorsaken: oförmågan att hantera övergången från en långvarig SNS-aktivering till en mer balanserad ANS-aktivering med en längre period i PNS. Känslor av tyngd och nedstämdhet kan uppstå under denna övergång, vilket vi tolkar som depression och är något som samhället inte riktigt förstår är en viktig övergångsfas – som är det motsatta till stark SNS aktivering där allt går fort. När vi är i PNS utan att förstå dess funktion blir känslan av djup, rymd och stillhet skrämmande. Obehag och rädsla för PNS leder då ofta till medicinering och den naturliga övergång som behöver ske från SNS till PNS uppstår inte.

Även om mediciner kan vara behjälpliga i en akut situation bör de endast användas i akuta tillstånd och under en begränsad tid, samtidigt som individen får utbildning och stöd för att återställa balansen i ANS och etablera PNS som det naturliga viloläget. Genom att främja medvetenhet om det konstanta och fragmenterade jaget, samt genom att erbjuda verktyg för att navigera mellan dessa tillstånd, kan vår modell hjälpa individer att återfå kontrollen över sitt nervsystem och främja en mer tillitsbaserad livsstil.

Även om det finns andra modeller, som mindfulness och ACT, som också erbjuder metoder för att hantera stress och främja välbefinnande, särskiljer sig vår modell genom sin explicita koppling mellan ANS, överidentifikation med SNS och metakognitionens centrala roll. Många metoder tenderar att fokusera på fokusbaserade tekniker, medan vår modell betonar vikten av open awareness och upplevelsen av rymd som en grundläggande trygghetsfaktor. Denna förståelse är avgörande för att kunna landa tryggt i PNS utan att känna rädsla eller överväldigande.

Varför behövs denna modell – en sammanfattning:
Sammanfattningsvis behövs denna modell för att adressera den ökande psykiska ohälsan och bristen på tillit till oss själva och samhället, som till stor del beror på en bristande förståelse för hur vi kan upprätthålla en integrerad upplevelse av oss själva och navigera adaptivt mellan det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Genom att öka vår medvetenhet om de mekanismer som leder till separation och dysfunktionell ANS-navigering kan vi skapa en grund för läkning, balans och ökad tillit.

Problemets kärna:
När SNS blir vårt viloläge i stället för PNS, lever vi i ett konstant stresspåslag. Vi fastnar i ett vaksamt tillstånd, där vi ständigt letar efter potentiella hot och har svårt att slappna av. Rädslan som genereras av denna stressrespons skapar en inre spänning, vilket gör att vi söker fokus och aktivitet som en strategi för att hitta trygghet.
Denna ond cirkel av rädsla → spänning → fokusering leder till en ständig jakt på vila och trygghet inom SNS-aktivering, där de egentligen inte kan upplevas. Verklig trygghet och avslappning uppstår i PNS, men när vi har en stark identifikation med SNS känns det naturliga viloläget främmande och kan till och med upplevas hotfullt.

Människor som lever i detta tillstånd försöker ofta hitta trygghet genom att förstärka egot eller det fragmenterade jaget, men detta leder i längden endast till ökade försvarsmekanismer och en känsla av separation från både sig själva och andra. I stället för att bygga tillit – till oss själva och till samhället – bygger vi murar och försvar, vilket ytterligare försvårar återgången till ett naturligt och balanserat tillstånd.

Exempel på metakognition i praktiken

Integrerad metakognition: förmågan att flexibelt navigera mellan olika metakognitiva perspektiv och identifikationer. Denna förmåga möjliggör en djupare förståelse för de underliggande orsakerna till SNS-aktivering, och hjälper oss att avgöra om det handlar om ett verkligt hot eller en mer subtil kommunikation från någon som söker trygghet och förståelse, men som saknar förmågan att uttrycka det på ett konstruktivt sätt.

Praktisk tillämpning av integrerad metakognition

Ett konkret exempel på integrerad metakognition är när någon uttrycker rädsla genom ilska. Istället för att automatiskt reagera på ilskan – genom att försvara oss, slå tillbaka eller ta den personligt – kan vi använda en metakognitiv distans för att se bortom själva uttrycket och förstå den underliggande känslan.

Det innebär att vi:

Observerar vår egen kroppsliga reaktion – Vi noterar hur vi spontant påverkas av situationen: hur kroppen känns, vilka tankar som uppstår och vilka känslor som triggas. Men istället för att dras med och fångas läget och blir reaktiv så stannar vi upp för att medvetet se över vad som egentligen händer.
Förblir förankrade i vår egen upplevelse – Genom att hålla kontakt med det lugnet det stilla och öppna från PNS kan vi känna trygghet och förankring i det konstant jaget även när någon annan uttrycker starka emotioner.
Identifierar den underliggande orsaken – Ilska är ofta en sekundär känsla, där det egentliga behovet kan vara trygghet, förståelse eller kontakt. Genom att vara närvarande i våra egna sinnesförnimmelser, snarare än att reagera direkt på orden eller tonen, kan vi också uppfatta mer av vad den andra personen egentligen uttrycker.
Använder tänkandet funktionellt – Istället för att låta tankarna förstärka en reaktiv respons, använder vi dem som verktyg för att skapa klarhet:
- Vad känner jag i min kropp just nu?
- Vad signalerar denna ilska?
- Vad behöver den här personen egentligen?
- Hur kan jag bemöta detta utan att tappa min egen balans?

Genom att vara i kontakt med både våra egna känslor och kroppsliga upplevelser, samtidigt som vi behåller ett parasympatiskt grundtillstånd (ett öppet och reglerat nervsystem), får vi tillgång till en bredare förståelse av situationen. Vi kan då bemöta den andra personen med stabilitet och närvaro, snarare än att reflexmässigt dras in i en kamp- eller flyktreaktion.

Denna förmåga kräver en sofistikerad metakognitiv kapacitet att hålla SNS-aktiveringen utan att reagera på den, att se att ilskan är ett försvar som ofta döljer en djupare sårbarhet. Denna integrerade medvetenhet kan möjliggöra en respons som möter den underliggande känslan av rädsla med trygghet och förståelse, snarare än att eskalera situationen genom att bemöta ilskan. Där vi får förmåga att vara medveten om upplevelsen i olika metakogntionsfaserna och därefter kunna medvetet navigera emellan och växla in i det som är mest gynnsamt för stunden.
.

Tillit & Känsla av kontroll

En Nyckel till ANS-Balans och navigering

Från fragmentering till sammanhang

Forskning har visat att en ökad känsla av kontroll är starkt kopplad till förbättrat psykologiskt välbefinnande och minskad stress (Lachman & Weaver, 1998; Ng et al., 2006). Dock skiljer sig upplevelsen av kontroll markant beroende på om den upplevs från ett fragmenterat eller konstant jag. I det fragmenterade jaget (SNS-dominerat) kan kontroll sökas genom yttre prestationer och ett förstärkt ego, vilket skapar en illusion av trygghet men samtidigt leder till ökad rädsla och en känsla av litenhet när kontrollen hotas.

Rädslan och ilskan som uppstår i detta tillstånd färgar upplevelsen så att nästan allt känns som ett hot. I kontrast erbjuder det konstanta jaget (PNS-dominerat) en upplevelse av kontroll som bygger på en djupare känsla av samhörighet och tillit. Här upplevs jaget som stort och inkluderande, snarare än litet och försvarande, vilket skapar en känsla av att vara överallt där ingenting känns som ett hot.

Vikten av öppet medvetande istället för fokus

Det är viktigt att notera att fokusbaserade övningar och behandlingar ibland kan hindra utvecklingen av detta stadie, eftersom de oavsiktligt kan aktivera SNS och skapa spänning, vilket motverkar den öppenhet och flexibilitet som krävs för adaptiv ANS-växling.

Denna djupare känsla av kontroll och tillit, förankrad i det konstanta jaget, främjar en mer inkluderande och flexibel hållning, vilket i längden gynnar vår förmåga att hantera livets utmaningar på ett adaptivt sätt. Genom att kultivera denna form av tillit och kontroll kan vi uppnå en djupare och mer bestående känsla av välbefinnande, som inte bara gynnar oss själva utan också våra relationer och vår plats i det större sammanhanget.

Genom att förstå hur identifikation formar vår upplevelse kan vi använda metakognition för att medvetet välja vilka aspekter av oss själva vi vill identifiera oss med. Detta kan hjälpa oss att navigera mellan PNS och SNS på ett mer adaptivt sätt och främja en känsla av välbefinnande och tillit.