
Varför Trump inte blir utbränd – och varför han inte är en bra ledare
Läs här...
Varför Trump inte blir utbränd – och varför han inte är en bra ledare
Donald Trump fascinerar. Vid 78 års ålder, med decennier av drama, konflikter och ständig uppmärksamhet, verkar han fortfarande ha en outsinlig energi. Där många människor skulle ha bränt ut sig för länge sedan, fortsätter han att stå på scen, fylla rummet och fånga publikens uppmärksamhet. I en tid då många känner sig trötta och pressade kan hans vitalitet se ut som styrka.
Och på ett sätt är det det. Trump har en förmåga att mobilisera människor, bryta igenom det politiska språket och skapa känslan av handlingskraft. Han drev igenom ekonomiska reformer som många upplevde gynnade dem, och hans direkta stil lyckades öppna dörrar till dialoger som länge varit låsta, som med Nordkorea. Hans förmåga att mobilisera och bryta igenom politiskt språk skapade också upplevelsen av tempo och möjliggörande hos många. Men energi och genomslag i sig är inte detsamma som hållbart ledarskap.
Barnets energi – flödande och livfull
Förklaringen ligger i något jag kallar barnets energi. Barn växlar snabbt mellan känslor: ilska, skratt, gråt, nyfikenhet. De håller inte tillbaka för att passa in eller leva upp till sociala normer. Energin får flöda fritt, och just därför skyddar variationen dem från att bli utmattade.
Trump fungerar på liknande sätt. Ena stunden attackerar han en motståndare, nästa stund skrattar han, därefter hyllar han sig själv. Han bryr sig lite om hur andra uppfattar honom eller vilka normer han bryter. Han lägger inte mycket energi på att hålla en social fasad, och det är just det som gör att hans livskraft kan röra sig fritt. Därför bränner han inte ut sig – för han håller inte tillbaka.
När barnet står ensamt
Men här finns också problemet. När livskraften får löpa utan hållande blir det rörelse utan riktning. När spontaniteten står ensam, utan mognaden som kan bära och ta ansvar, blir energin reaktiv och självcentrerad.
Med ”narcissism” menar jag inte en diagnos utan ett mönster: stark självfokusering där det egna behovet prioriteras framför helheten. En dos självförtroende behövs i allt ledarskap – men när självfokuset tar över försvinner förmågan att vårda, förena och bygga långsiktigt.
Vi kan alla känna igen detta i vardagen. Tänk på en vän eller familjemedlem som vid varje sammankomst dominerar samtalet med berättelser om sina egna framgångar, utan att fråga om andras liv eller upplevelser. Deras energi kan vara smittande till en början, men över tid känns det dränerande, som om deras behov av uppmärksamhet överskuggar gemenskapen. På samma sätt kan vi själva ibland fastna i att sätta våra egna önskningar först, kanske genom att ta över ett samtal eller prioritera våra behov över andras. Detta visar hur lätt narcissistiska tendenser kan smyga sig in – och varför de behöver balanseras med omsorg om helheten.
Det är här jag kan förstå varför Trump inte bränner ut sig – men också varför han inte är en bra ledare. Han behåller spontanitetens kraft, men utan mognadens omsorg och reflektion. Hans energi skyddar honom själv, men ofta på bekostnad av andra. Han bränner inte ut sig – men han bränner ut sin omgivning.
När vuxenvärlden tappar barnet
Många vuxna idag lever på det motsatta sättet. De trycker ner spontaniteten. De bär ansvar, håller ihop fasader, anpassar sig till normer och andras förväntningar. Energin riktas inåt, för att kontrollera och hålla tillbaka. Resultatet blir trötthet, utmattning och känslan av att leva som en maskin.
Så här ser jag spegelbilden:
-
Barnet utan vuxen → flödande men självcentrerad energi (Trump).
-
Vuxen utan barn → ansvar utan livskraft, vilket leder till stelhet, monotoni och utbrändhet.
I båda fallen förloras helheten. Det ena blir rörelse utan hållande, det andra blir hållande utan liv.
Konsekvenserna i praktiken
Exempel på detta ser jag i Trumps ledarskap. Stormningen av Kapitolium 2021 visade hur hans ord och energi kunde mobilisera människor, men också hur bristen på ansvar fick katastrofala konsekvenser. Hans tid i Vita huset präglades av ständiga avhopp och konflikter i det egna teamet – tecken på att energin inte kunde bära en helhet över tid.
Det hållbara ledarskapet
Det vi egentligen behöver är något tredje: samspelet. När livskraften och mognaden får samverka uppstår ett ledarskap som både sprakar av energi och skapar trygghet. Spontanitet och variation behövs för kreativitet och vitalitet. Omsorg, förankring och eftertanke behövs lika mycket.
Det är först här jag ser det som kan kallas hållbart ledarskap. En kraft som både kan skapa och vårda, driva framåt och samtidigt ta hand om människor på vägen.
Tänk på Nelson Mandela. Hans livskraft och envishet – livets barn i full låga – bar honom genom årtionden av kamp. Men det var mognaden som gjorde honom hållbar: förmågan att lyssna, hålla ihop ett splittrat land och sätta helheten före hämnden. Genom sannings- och försoningsarbetet gav han energin riktning, och genom att förena människor – till och med forna motståndare – visade han hur ansvar skapar trygg förändring över tid. Barnets kraft + den vuxnas omsorg = ledarskap som håller.
Narcissismens lockelse – och dess pris
Att många dras till narcissistiska ledare är inte konstigt. Deras energi är magnetisk, och den ser ut som styrka. Historien är full av exempel på sådana visionärer och erövrare. Alexander den store byggde på kort tid ett av världens största imperier, men efter hans död kollapsade det nästan omedelbart eftersom det saknade hållbara strukturer. Napoleon mobiliserade hela Europa, men hans övermod och självcentrering ledde till katastrofen i Ryssland och slutet på hans välde.
Narcissism kan bygga snabbt och stort, men den kan inte hålla i längden.
Vilken riktning vill vi ta?
Jag tror att vi behöver ställa oss en fråga: vilken sorts ledarskap vill vi ha framåt?
Vill vi fortsätta ledas av livskraft utan hållande – en energi som fascinerar men inte kan skapa trygghet? Eller vill vi hamna i det motsatta: hållande utan livskraft, där ansvar och kontroll tar över men där vitaliteten saknas?
Ingen av dessa vägar kan bära oss. Att växa betyder inte att lämna barnet bakom oss, lika lite som det betyder att kväva det i vuxen ansvarstyngd. Det betyder att utveckla en vuxen som kan hålla barnet, vårda det och ge det ramar. Då kan energin flöda, men riktas mot något större än det egna jaget.
Jag vet detta också av egen erfarenhet. I början av mitt liv drevs jag av en stark självcentrerad energi. Min drift och många av mina val var kopplade till mina egna behov i nuet, snarare än till något mer hållbart. Den energin bar mig en bit – den gjorde att jag byggde, sökte och strävade. Men den bar också på en hunger och en känsla av otillräcklighet, som om ingenting riktigt kunde fylla tomrummet.
Hungern finns fortfarande där, men inte på samma sätt. Den driver inte längre på i otillräcklighet, utan i en känsla av riktning. När det inte längre bara handlar om mig, utan också om något större, blir samma energi en källa till sammanhang och gemenskap. Jag är inte längre ensam i min strävan, utan en del av något som bär mig lika mycket som jag bär det.
Och det är här skillnaden också blir tydlig i ledarskap. Narcissistisk energi kan skapa mycket – men den kan inte vårda eller hålla barnet i oss. Den bygger grunden, men den lämnar oss tomma om den inte får utvecklas vidare. För att energi ska bli till hållbart ledarskap behöver den förankras i mognad som kan bära både livskraften i oss själva och människorna vi leder.
Med tiden och växt har detta långsamt förändrats. Mina nuvarande visioner och drömmar är mer förankrade i något som sträcker sig bortom mina egna behov och inkluderar en helhet som känns minst lika viktig, om inte viktigare. Det narcissistiska finns fortfarande i mig – men det är inte längre ensamt. Det är mer riktat och medvetet, och det får mening genom att vara inbäddat i något större.
För mig visar Trump att energi i sig inte räcker. Det är först när energin förankras i ansvar och helhet som den blir till verkligt ledarskap.
Så frågan är: vilka ledare vill vi följa – och vilket ledarskap vill vi själva utöva, i våra arbeten, i våra relationer, i våra egna liv?
Liten övning, 2 minuter i dag:
Stanna upp och fråga:
-
Var märks min livskraft just nu?
-
Var behövs mer hållande?
-
Vad är ett litet steg som hedrar både energi och ansvar i dag?
Skriv ner svaret på en post-it och gör det före kvällen.
Energi är inte ledarskap. Energi + hållande är ledarskap.
Livskraft utan mognad bränner ut andra. Mognad utan livskraft bränner ut dig.
Författare: Maria Strömberg

Är ADHD en verklig obalans?
Läs här:
Är ADHD en verklig obalans?
…eller är det vårt samhälle som hittar på?
Den vanliga förklaringen är att ADHD beror på en “obalans” i hjärnans signalsystem – framför allt dopamin och noradrenalin. Medicin används för att höja nivåerna, så att fokus och impulskontroll blir lättare.
Själv ser jag det verkligen inte så!Att så många, framför allt barn – i den ålder då de egentligen är hälsan själva – skulle vara ”felkalibrerade”?
A B S U R T!!!!
Ett samhälle i samklang med naturen – ett organiskt samhälle – behöver olika typer av människor. Inte bara ja-sägare som nickar, lyder och ”beter sig”.
---
Organiskt kontra mekaniskt
Organiskt betyder att inte leva enbart utifrån ett linjärt och mekaniskt perspektiv.
Vi lever inte längre organiskt därför att våra samhällssystem har byggts efter maskinens logik. Industrialiseringen har sakta men säkert gjort människan till en kugge i ett maskineri: tid delades i skift, arbete i moment, livet i scheman.
Det linjära och mätbara har tagit över rytmen och cyklerna som vi tidigare levde med och efter – årstider, kroppens behov, gemenskapens rytm.
Nu är maskinens språk norm – vi producerar, optimerar, processar och effektiviserar i stället för att skapa, leka, växa och samspela i rytm.
Vi har förlorat förtroendet för det organiska och med det kontakten med det organiska språket – det som talar om vila, växt, känsla och relation.
Linjärt och mekaniskt blir för snävt. Det kan aldrig ge upplevelsen av helhet, eftersom det reducerar i fokus och inte förstår innebörden av att släppa taget in i vila – och vad vila egentligen innebär.
---
Skola, evolution och forskning
I dagens skola och arbetsliv krävs långvarig koncentration, stillasittande och linjära processer. Systemet premierar det förutsägbara och mätbara – inte det nyfikna, kreativa, spontana.
Evolutionärt har många drag vi kallar ADHD varit fördelar: snabb reaktion på fara, bred uppmärksamhet, nyfikenhet, mod att utforska nya miljöer. I en mer organisk och rytmisk tillvaro hade dessa drag inte setts som en störning, utan som en styrka.
Forskning visar också att personer med ADHD ofta blommar i kreativa och dynamiska miljöer – men upplever svårigheter i stela, linjära strukturer. Det tyder på att problemet inte alltid ligger i individen, utan i matchningen mellan nervsystem och kontext.
---
### Mångfald – inte obalans
Jag skulle säga att det vi kallar “obalans” egentligen **mångfald i mänskligheten**.
Och kanske är det vårt linjära samhälle som inte kan hålla plats för denna mångfald.
Medicinen hjälper människor att passa in i systemet – men det betyder inte att vi själva är “felbyggda”.
Frågan vi behöver ställa är därför inte: *Hur ska vi behandla ADHD?*Utan: *Hur ska vi förändra vår syn på livet och människan, så att våra barn och människor i vårt samhälle inte behöver känna att de är “fel” och medicinera bort något som faktiskt är en del av dem?*
Hur kan vi skapa ett samhälle där alla får plats att växa i sin egen rytm?
---
### Min egen erfarenhet
För mig är det här inte bara en tanke – det är en erfarenhet.Jag fungerar inte mestadels linjärt och mekaniskt. I perioder kan jag det, men sedan behöver jag något annat – en vila från spänningen i fokus.
Jag lever i balans genom att inte se det linjära som balans, utan som en del av ett större mönster: att röra sig upp och ner, in och ut – där ovissheten är lika viktig som det förutsägbara.
---
Det mekaniska kan bygga maskiner.Men det är det organiska som bär liv.
Älska livet