Skolan kväver barns lust att lära – mer kontroll gör det värre
Regeringen vill svara på skolans kris med mer kontroll: nationellt frånvaroregister, längre avstängningar och enklare omplaceringar. Men det löser inte problemet – det fördjupar det. Trygghet och relation är grunden för lärande, inte belöningen efter ordning.
Ett barn föds nyfiket. Det undersöker, frågar, lär sig språk utan prov och reser sig och försöker igen trots hundratals fall. Men i skolan kvävs den lusten. Barn som ville förstå världen säger snart: “Jag orkar inte skolan.” Något som är så fundamentalt för barn – nyfikenhet och lust att lära – trycks undan.
Varför händer det?
Därför att skolsystemet är designat för att skärpa, fokusera och kontrollera våra mentala förmågor genom prestationsdriven skolning.
Detta är inte dåligt i sig. Men det stora felet i skolans design är att den inte är balanserad. Den har glömt den viktigaste ingrediensen som gör att barn (människan) faktiskt kan lära och prestera väl.
Vilken ingrediens?
Trygghet.
Fråga dig själv:
– Känner du dig trygg under tvång?
– Känner du dig trygg och säker i ett rum fullt av människor du inte har en relation till?
– Känner du dig trygg när du inte får röra på din kropp när du behöver?
– Känner du dig trygg när den som leder dig själv är uppenbart stressad?
De flesta som läser detta kommer svara nej på minst en av frågorna – troligen flera.
Så varför i hela fridens namn tycker vi att det är okej för våra barn?
Och det här gör ont att skriva: Varför tycker vi att det är okej att kalla de barn som är kloka nog att protestera för “stökiga” eller “i behov av utredning”? Varför säger vi att det är fel på barn som reagerar helt rimligt på en miljö som inte är trygg och inte känns bra för dem?
Och varför ger vi våra barn diagnoser, droger och mediciner för att de inte passar in i ett system?
Därför att vi har slutat lita på livet och på oss själva. Vi litar inte längre på vår egen djupt intelligenta kropp – och skolan tränar oss i just det.
Vi lär barn att stänga ner sina egna signaler. “Jag behöver röra mig” blir trots. “Jag är rädd och visar det som frustration eller ilska” blir störning. Budskapet blir: känn mindre, visa mindre, lita mindre på dig själv.
Det här får konsekvenser långt utanför klassrummet. Vi fostrar människor som slutar uttrycka behov, som börjar tvivla på sin egen erfarenhet och som bara försöker att inte störa. Samtidigt ser vi ökande psykisk ohälsa, sjunkande tillit och rop på hårdare tag. Det hänger ihop.
Regeringens svar är nu just hårdare tag.
I den statliga utredningen ”Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan” (SOU 2025:8), som regeringen nu driver vidare och avsätter pengar till, föreslås bland annat ett nationellt frånvaroregister där frånvaro ska rapporteras centralt, tydligare definitioner av “ogiltig frånvaro”, utökade möjligheter att snabbt stänga av elever längre och fler gånger, enklare tillfälliga omplaceringar till andra grupper eller enheter och ett starkare mandat för rektor och lärare att lyfta ut elever ur klassrummet direkt. Allt detta beskrivs som vägen till trygghet, studiero och närvaro.
Det låter beslutsamt. Men det bygger på en fel idé om hur lärande faktiskt fungerar.
För att kunna lära måste du känna att du får finnas där som du är. Du måste få pröva, röra dig, använda alla dina sinnen, göra fel, tänka högt. Det kräver trygghet.
Det här är inte fluff – det är biologi. När kroppen känner trygghet skickas signalen “du är inte i fara”. Då aktiveras just de delar av hjärnan som skolan säger att den vill åt: språk, minne, impulskontroll, problemlösning, kreativitet. När kroppen i stället känner hot – ständig tidspress, rädslan att bli uthängd, känslan av att aldrig räcka till, en vuxen vars röst avslöjar att den vuxna själv håller på att gå sönder – då går kroppen i försvar.
Försvaret har ett enda mål: överlev, inte förstå.
Utifrån kan försvar se fint ut. Stillhet. Tystnad. “Studiero.” Men det är inte lugn. Det är frusen rädsla.
Här spricker regeringens logik. Den utgår från att man kan skapa ordning först – genom registrering, övervakning, uppföljning, hårdare konsekvenser – och sedan kommer trygghet och lärande som en följd.
Men närvaro är inte “eleven sitter på stolen”. Närvaro är ett tillstånd i kroppen: jag är här, öppen, mottaglig, jag vill förstå. Det finns en fysisk närvaro (jag är i rummet) och en psykisk närvaro (jag är faktiskt med). Kontroll kan pressa fram den första. Kontroll kan aldrig tvinga fram den andra.
Det är därför du kan få perfekta närvarosiffror – och ändå ha barn som mentalt har stängt av. De lär sig inte kunskap. De lär sig lydnad.
En trygg klass är inte en klass utan ljud. En trygg klass är en klass som tål liv utan att rasa. Ett barn kan säga “jag fattar inte” – och rummet håller. Någon kan resa sig och röra sig utan att hela systemet går i alarm. Flera röster kan bli ivriga samtidigt för att något faktiskt tänds i deras huvuden. Det är inte kaos. Det är mänsklig reglering. Barn lugnar sig och öppnar sig genom kontakt: blickar, skratt, gemensam begriplighet. Just där börjar lärandet.
Problemet är att skolans vardag redan trycker både elever och lärare in i försvarsläge:
– Tidspress. Klockan styr, inte förståelsen. Läraren ska “leverera”, eleven ska visa rätt svar på minuten. Ingen hinner landa.
– Ständig bedömning. Varje steg kan bli underlag. Rädslan för fel krymper tankens utrymme.
– Låsta former. Du ska visa din förståelse exakt som systemet vill. Tänker du annorlunda blir du ett problem.
– Osynlighet. För många elever per vuxen. Barn känner sig osedda, och osedd känns i kroppen som otrygghet.
– Lärarstress. Lärare ska vara expert, stöd, administratör, ordningsvakt och trygg bas samtidigt. Deras nervsystem sätter tonen i rummet. En lärare som pressas sönder kan inte bära trettio andra nervsystem i lugn.
Och ovanpå detta vill regeringen lägga mer kontroll. Vi skruvar alltså upp hotnivån i en miljö där alla redan går runt med höjd puls. Det är som att försöka släcka en brand med bensin.
Visst, man kan få tystnad så. Man kan få siffror som ser bra ut så. Men man får inte levande lärande så.
Så vad skulle faktiskt hjälpa – om målet verkligen är trygghet, studiero och närvaro?
– Tid att tänka för elever. Ge varje elev några minuter per lektion där de får tänka själva utan att prestera utåt och utan att bli bedömda. “Vad ser jag? Vad betyder det här för mig?” Där tänds förståelse och egen vilja. Det är kärnan i psykisk närvaro.
– Tid att landa för lärare. Planering och efterarbete måste räknas som kärnuppdrag, inte lyx. En lärare som aldrig hinner reglera sig själv kan inte vara trygg bas för trettio andra.
– Relation före hierarki. Lärande är inte en order uppifrån. Det händer mellan människor. Först när ett barn känner sig sett sjunker försvaret – och hjärnan öppnas.
Det här är inte “mjuk skola”. Det här är fungerande skola.
Vi kan inte bygga framtiden på barn som lärt sig vara tysta och avstängda. Vi behöver unga som kan känna, tänka och samarbeta utan rädsla. Trygghet är inte en belöning efter kontroll. Trygghet är själva grunden för lärande – och den grunden saknas i den skolpolitik som nu rullas ut.
Jag ställer mig med förundran till varför vi människor lyssnar mer på makthavare än på de som faktiskt studerat inlärning? Se nedan.
Varför lyssnar vi inte på forskning?
Varför lyssnar vi inte på forskningen kring inlärning?
All etablerad forskning om lärande, stress och motivation pekar åt samma håll: trygghet och relation är inte en bonus efter ordning. De är själva förutsättningen för närvaro, impulskontroll, språk, reflektion, problemlösning och kreativitet. När barn – och lärare – är i försvarsläge stängs dessa funktioner ner. Vi vet detta. Det är mätt, beskrivet och upprepat inom neurobiologi, pedagogik, psykologi, stressforskning och klassrumsstudier.
Så varför bygger vi då skolan – och skolpolitik – på mer kontroll i stället för på trygghet? Varför väljer regeringen åtgärder som höjer hotnivån i rummet, när forskningen säger att det är just hotnivån som förstör lärandet?
För den som vill läsa mer:
• Porges, Stephen W. (2011). The Polyvagal Theory: Neurophysiological Foundations of Emotions, Attachment, Communication, and Self-Regulation.
– Visar hur nervsystemet läser av trygghet/hot i relationer och att social trygghet är grunden för tillgång till språk, självreglering och kognitiv flexibilitet.
• Sapolsky, Robert M. (2004). Why Zebras Don’t Get Ulcers (3rd ed.).
– Förklarar hur kronisk stress och maktlöshet stänger ner delar av hjärnan som behövs för tänkande, minne och problemlösning, och i stället låser kroppen i överlevnadsläge.
• Immordino-Yang, Mary Helen & Damasio, Antonio (2007). “We Feel, Therefore We Learn: The Relevance of Affective and Social Neuroscience to Education.” Mind, Brain, and Education.
– Visar att känsla, relation och mening inte stör lärande – de är själva startmotorn för lärande.
• Immordino-Yang, Mary Helen (2015). Emotions, Learning, and the Brain: Exploring the Educational Implications of Affective Neuroscience.
– Går igenom hur emotionell trygghet och upplevd mening aktiverar de nätverk i hjärnan som gör djup förståelse möjlig.
• Boaler, Jo (2019). Limitless Mind: Learn, Lead, and Live Without Barriers.
– Visar hur rädsla för att göra fel, offentlig jämförelse och konstant bedömning hämmar kreativitet, riskvillighet och problemlösning – och hur trygghet öppnar tänkandet.
• Aspelin, Jonas (2018). Lärares relationskompetens.
– Visar att relationen mellan elev och lärare inte är “mysfaktor”, utan en skyddsfaktor för elevens känsla av trygghet, närvaro och lärandeförmåga – och att lärarens egen känslomässiga tillgänglighet präglar hela klassrumsklimatet.
• Dewey, John (1933). How We Think.
– Klassisk men fortfarande central: reflektion är inte lyx. Att få tänka själv, pröva och ompröva erfarenheter är själva kärnan i djupinlärning.
• Schön, Donald A. (1983). The Reflective Practitioner.
– Visar varför tid för reflektion (hos både elever och lärare) är avgörande för verklig förståelse och professionell utveckling – inte något man kan ta bort för att “hinna mer”.
Det här är alltså inte en mjuk önskedröm om snällare skola. Det är fysiologi, psykologi och pedagogik. Och den är väldigt tydlig: trygghet först, lärande sedan. Aldrig tvärtom.
Varför Trump inte blir utbränd – och varför han inte är en bra ledare
